— Vår framtid. Inte kan det fortsätta så här.
— Nej, naturligtvis inte. Men hvarför skulle jag just förmörka årets ljusaste, gladaste kväll med grubbel? Och visst kan jag dansa bort sorgerna. Hi och hej, du käraste! Tordes jag, skulle jag genast svänga dig rundt.
— Eric, ibland kommer du så långt bort, att jag knappt kan se dig.
— Är jag borta nu då?
— Ja, i en glädje, som inte jag kan dela. Det är ju så splittradt och skuldmedvetet inom mig. Och du — du kan skratta åt alltsammans.
— Ja, Gunvor, i kväll måste jag vara glad. Det hör midsommaraftonen och — natten till. Du lilla ljufvaste blomsterbarn, kunde du ej bli en af skogens talande örter i natt? Då skulle jag lyssna endast till din stämma. Kom, älskade; låt oss drömma i junis ljusa natt, du och jag!
— Nej, Eric, jag lämnar inte mitt hem nattetid.
— Stolta borgfru! Hvi vredgens I? — Han log. — Så, Gunvor, fortfor han allvarligare, var inte så nedstämd. En annan gång — i morgon eller öfvermorgon skall jag tala förnuft. I kväll har jag släppt Barabam lös, och inte det sötaste helgon i världen kan omvända honom. Godnatt, min drömfrid, sof godt, men kom ihåg, att därute i skogen går jag och talar med blommor och träd.
— Eric! — Hennes tonfall var bedjande och sorgset, men han hörde det ej. Raskt hade han vändt och gick nu smågnolande tillbaka mot dansbanan.