Men Gunvor kunde ej sofva den natten; hon kunde ej ens stanna inne, utan gick ned i trädgården, smög sig tyst genom slottet och stannade sedan på terrassen, därifrån utsikten var fri och vid. Det var nästan ljust, och i öster tändes det första morgonblosset, det spred långsamt sin röda glans öfver himmelen, först som en smal strimma, men så småningom allt bredare.
Ett svagt, sömndrucket fågelkvitter störde stillheten då och då. Gunvor knäppte ihop händerna bakom nacken. Hon stod orörlig, som hon i andlös spänning väntade någon. Bortifrån slätten, där landsvägen drog fram, hördes ett par afbrutna dansmelodier, helt svagt och händöende. Gunvor lyssnade ofrivilligt, och hon föreställde sig, hur de nu vandrade hemåt, alla de unga paren, där väl hvar och en funnit sin.
Det knastrade i sanden af steg, lätta, sorglösa steg. Ett par händer lades öfver Gunvors ögon. Hon skulle känt igen dessa smala, vårdade händer bland tusen.
— Eric!
Hon låg i hans famn; hon vände sitt ansikte upp emot honom, som blomman mot solen, men han kysste henne ej. Nu hade stämningen skiftat inom honom; han kom från skogens djupa allvar, och dessa helgd dröjde än i hans sinne.
— Jag längtade efter dig — så outsägligt, sade hon. Jag har längtat hela mitt lif, men nu först har min längtan mål. Tack, tack, för att du ej dröjde borta längre, men gå nu — gå! Tänk om någon ser oss.
— Då ta de dig för hvita frun och mig för hennes mörke riddare. Och en spöksyn ur lifvet äro vi väl! — Han sköt henne varligt ifrån sig och suckade tungt. — Det skall vara gods och guld, små tankar om andra och stora om sig själf för att man skall passa bland människorna. Gunvor! Gunvor! Om jag kunde taga dig på mina armar i denna natt och bära dig bort till ett eller annat sagoland.
— Framtiden skall bli en vacker saga!
Han smekte vemodigt hennes kind.
— Skogens blomster sade mig inte det.