En blek solstråle, den första, smög darrande öfver sandgången.
— Å, Eric, redan dag! Farväl, vännen min! — Hon räckte honom brådskande handen.
Han kysste den och gick.
Detta möte var som en vacker hägring, tänkte hon, skärt och fint, och ändå så innerligt, starkt bindande. Långsamt gick hon tillbaka mot slottet. När hon passerade gamla fru Eidens dörr, märkte hon, att den stod på glänt. Förundrad stannade hon och såg sig om. Nu stod farmor på tröskeln.
— Gunvor, sade hon sakta. Rösten lät spröd och bruten.
— Ja, farmor!
Ett kväfdt, skärande skri ljöd från den gamlas läppar.
— Hvad är det, farmor?
— Det var således du. Du! Ack, jag trodde, jag hoppades, att det skulle varit en synvilla, en spöksyn.
— Kära farmor!