— Nej, säg ingenting nu. I morgon få vi talas vid. — Farmor stängde dörren utan ett vänligt afskedsord, utan en nick. Det vackra, silfverlockiga hufvudet hade förblifvit stelt.
Men när farmor blef ensam, satte hon sig tungt ned på en stol; benen ville ej längre bära henne. Tårarna föllo stora och bittra nedför hennes kinder; hon grät icke häftigt; det var, som om hvarje tår frampressats af namnlöst kval. Aldrig under hela sin långa lefnad hade Margareta Eiden haft en tyngre sorg, ty det var blygd och skam i den. I lidandets och saknadens svåra år hade hon alltid kunnat hålla sitt hufvud högt. Nu sänkte hon det så djupt, att det föll ned mot bröstet. Så satt hon ännu på morgonen, när Karna kom med kaffebrickan.
— Frun, är frun sjuk? Å, Herre Gud, så eländig frun ser ut, sade den gamla trotjänarinnan och satte brickan ifrån sig. Hon var van att finna sin matmor i sängen vid denna tiden, och nu var hon ute i salongen.
— Karna, tag ut kaffet igen, jag vill ingenting ha.
— Men frun, då!
— Du hörde! Sedan skall du kläda mig!
— Ja, frun!
Toaletten försiggick under oafbruten tystnad. När farmor var färdig, satte hon sig på sin vanliga plats vid fönstret, men ingen enda gång såg hon ut öfver terrassen.
— Är grefvinnan uppstigen? frågade hon, just som Karna skulle aflägsna sig.
— Jag vet inte det, frun.