— Hör efter då och bed henne komma hit genast.
— Ja, frun.
Karna gick undrande och ångestfull.
Månne gamla frun hade sett spöken? Hon visste sannerligen inte, hvad hon skulle tro. Så konstig och tvär hade hennes matmor aldrig varit förr.
*
Gunvor infann sig ofördröjligen hos farmodern, eljest brukade familjemedlemmarna ej träffas förrän vid lunchen klockan ett. Haqvin sof alltid till tolf, utom på jaktdagar, men Gunvor steg tidigt upp och använde gärna morgontimmarna till långa ridturer. På senaste tiden hade Eric och hon ridit mycket samman, och äfven i dag hade hon gjort sig beredd på ett möte därinne i den tysta, nylöfvade bokskogen, där nu naturen smyckat sig till midsommarfest.
Gunvor hade redan riddräkten på. Den svarta silkessammeten smög sig mjukt och graciöst efter de unga, smidiga formerna. På hufvudet hade hon en svart, gustaviansk barett med en lång, fritt vajande plym. Hon var så vacker, där hon stod, att farmor nästan bländades, ty det var ej dragens skönhet, som frapperade den gamla, utan det strålande, lifsmedvetna uttrycket i de mörka ögonen, de halföppna läpparnas smeksamma böjning, hvarje kroppslinjes rytmiska behag. Så hade hon ej sett sin sondotter förr; det var inte längre ett lydigt redskap för hennes fasta vilja hon såg, det var en ung kvinna, inspirerad af den stora makt, som trampar allt under fötterna utan att märka det och går sin väg fram med ett jublande lyckolöje, blott den vunnit det enda, den begär. Denna stora makt hade en gång sköflat Margareta Eidens lif, och ändå hade hon välsignat den. Så skulle också Gunvor göra, också hon hörde till de kvinnor, som ge sig i kärlekens våld med hela sin själ tänd af dess flammor. Farmor Eiden skakades af en frossbrytning, och den hand hon räckte Gunvor var iskall.
— Är farmor sjuk?
— Nej. Du vet, att jag vill tala vid dig! Sätt dig!
— Tack, jag står hellre.