— Som du vill. Har du stängt dörren ordentligt?
— Ja, ingen hör oss.
Farmors fasta, hvita händer med de höga, blåa ådernäten lågo hopknäppta på bordsskifvan. Hennes energiska, bleka ansikte var stramt af spänning, och rösten ljöd så tung och ansträngd, när hon sade:
— Hvem träffade du i natt på terrassen?
— Min älskade, Eric Gyldenlo.
Gunvor höll sitt hufvud högt. Hon hade väntat denna fråga och för sig själf besvarat den gång på gång under de flydda morgontimmarna. Allt det, som tegat och endast sakta kvidit inom henne under de år hon gått ensam på Bragehall, skulle nu få luft; hon kände ingen miskund; det stingande agg, hon trott vara sin egen naturs orimliga längtan, hade nu fått namn. Hon förstod, att hon blott varit ett verktyg för andras syften. Ingen hade sett på henne som människa; de frågade ej efter hvad de förkväfde inom henne.
Farmor såg, hur känslorna arbetade upp sig till stormning hos sondottern och hon värjde sig ej mot öfverfallet med ett enda varnande ord. Det var bättre att låta det onda brusa ut först. Sedan skulle farmor försöka tala. Nu frågade hon endast:
— Hvad har du vidare att tillägga, Gunvor?
— Å, det är så oändligt mycket. Det är dagars, veckors, månaders och års tärande förtviflan öfver att detta var lifvet. Jag har tusen obesvarade hvarför, som borrat sig in i mig som hvassa nålar. Nu skall jag rycka dem ur såren och kasta dem tillbaka på dem, som nödgat mig att lida och bära bördor, hvilkas mening jag ej förstod. — Nu — nu har jag ändtligen mod att göra mig fri! — Hon drog ett djupt andetag. — Det har begåtts ett brott mot hela min varelse, ett långsamt fortlöpande, systematiskt brott, farmor. Eller kan det kallas med ett mildare namn, när man fastkedjar ett oerfaret, outveckladt barn vid en man, som är så försoffad både till kropp och själ, så — så förfäad, att samlifvet med honom blir en hädelse mot kärleken, ett upprörande våld mot hvarje känsla, hvarje tanke? Du har tystat mina tvifvel och min sargande oro med att säga, att jag valde själf. Farmor, hur kunde du nedlåta dig till en dylik oförrätt mot ett barn? Du visste, att jag var vek och varmhjärtad, lätt att fånga som en frusen fågel är det, och du lät en stor, grof hand hänsynslöst krama mig, endast därför, att det passade dina syften, att jag inte flög längre. Det var din förlorade lycka jag skulle gälda med hela mitt lif. Det var för att din älskades lefnadsafton skulle bli ljus, som jag måste in i mörkret. Det var för att han och du skulle få lägga era händer tryggt i hvarandras, som jag sattes till dörrvakt. Farmor, inser du inte, att du begått en skriande orättvisa mot mig? — Hon gjorde en kort paus, de flämtande andetagen förrådde hennes lidelsefulla upphetsning. Ansiktet var upprördt, färgen kom och gick oafbrutet, och hon tycktes ur stånd att behärska sin vilda smärta.
Farmor däremot satt alldeles orörlig. Hon tycktes vänta, att Gunvor skulle fortsätta sina anklagelser, och när den starka, trotsiga, unga rösten ånyo dämpadt klang ut i rummet, nickade hon långsamt, som om det just varit detta sista hon afvaktat: