— Nu, farmor, står jag här inför dig, älskande som du själf en gång, hänsynslöst kräfvande rätt för mig och min kärlek —
— Jag gick aldrig smygvägar, afbröt farmor.
Gunvor log stolt.
— Det gör inte heller jag hädanefter. Öppet inför hela världen skall jag bekänna, att jag älskar Eric Gyldenlo.
— Jag svek aldrig mina plikter mot man och barn. Jag bar, tills ödet befriade mig. Aldrig har jag fegt kastat en börda, brutit ett löfte.
Farmors ögon hade fått en underbar glans, och hon såg på Gunvor med en fast, djup blick. — Du anklagar mig, dömer öfver mitt handlingssätt, barn, men blundar för ditt eget. Tror du, att man blir fri från egen skuld, därför att man gömmer den bakom andras? Kom ihåg, att min kärlek till Haqvin Brage aldrig var småsint och sudlad af hemliga möten, stulna kyssar, bedrägeri mot gifna eder. Den bodde inom mig som en helig eld, men icke en enda brand föll ut ur den härden för att tända vådeld i mitt hem.
— Men du offrade i stället ett människolif åt lågorna; det kunde du. Hvad gjorde det, om ett stackars barn brann upp? Mig offrade du, farmor.
— Jag såg skeft den gången. Jag trodde, du kunde bli så lycklig som de flesta.
— Som de flesta! — Var det nog?
— Jag trodde det.