— Men jag vet, att det inte är nog. Lyckan är inte för de många, den är för dem, som våga älska så som du och jag, farmor. Och nu går jag ut i solskenet för att möta honom, jag har kär. Och i morgon eller öfvermorgon skola de undrande, lystna, små människorna på de tilltrampade stigarna veta, att Gunvor Eiden själf bryter väg för sig och sin älskade.
— Du tänker inte på ditt barn?
— Mitt barn! Jo, farmor, henne släpper jag inte ifrån mig.
— Du ämnar väl skilja dig från Haqvin?
— Ja.
— Då ger lagen honom rätt till barnet.
— Honom! En slö, tom existens, skulle lagen döma mitt barn i en sådan fars händer? Nej, det tror jag inte på.
— Gunvor! — Farmor reste sig. Hennes hållning var bruten och stapplande och tonfallet nästan ödmjukt. Det var som en förklädnad glidit af henne; hon stod darrande, upprörd framför sondottern. — Gunvor, jag ber dig, återvänd till dina plikter! Svik inte hederns bud — öfvergif inte Haqvin Brage! — Detta namn gick som ett skärande ångestrop öfver den gamlas läppar. Hon tänkte ej på den, som nu bar det, endast på honom, hvilkens minne hon höll heligt. För honom bad hon med hela sin starka själ återspeglad i den kvalfulla blicken. Den kärlek, som famnade ännu öfver dödens gräns, trodde sig en sekund kunna vinna öfver lifvets sjudande, nyväckta lidelse. — Tro mig, Gunvor, du blir inte lycklig genom att slita alla band, genom att gå till — din älskare.
— Farmor, håna inte det ordet. Smutsa det inte med en stygg tanke; det är det vackraste begreppet inom mig, och aldrig skall jag missbruka det så, som världen menar. Men en dag skall jag bli Eric Gyldenlos brud.
— Det är ditt fasta beslut?