— Ja.
Farmor Eiden rätade upp sig, hon lade sina händer på sondotterns skuldra och sade med tonvikt:
— Godt! Gå då du din väg! Jag går min, och den leder som vanligt rakt mot målet. Redan i morgon skall jag besöka Eric Gyldenlo. Jag skall tala vid honom, som jag talat vid dig; jag skall väcka och varna. Och kanske är han så mycket verklig ädling, att han inser sin skuld och blyges öfver att ha lockat sin väns hustru.
Gunvor tog ett steg tillbaka. Just desamma orden hade hon ju själf yttrat för icke längesedan, och nu? Hon sänkte plötsligt hufvudet. Där var den igen, det förflutnas spöksyn, de alltid rastlöst irrande skuggorna af tankar och strider.
Farmor fortsatte:
— Om han afstår, vill du då fylla dina plikter och stanna i det hem, som en gång för alla är ditt?
— Han afstår inte, farmor. Hör du inte, han älskar mig.
Hennes röst jublade detta segervisst, och ännu sedan hon lämnat rummet, dröjde ekot af dessa ord kvar; de ljödo med en underlig klang i den gamlas öron: — Han älskar mig! — Det var så den stora makten talade: utan fruktan eller tvifvel.
TIONDE KAPITLET.
Farmors sista färd.
Det var numera högst sällan, farmor Eiden for ut och åkte, endast någon gång till kyrkan; men visiter gjorde hon aldrig. Hon hade så föga intresse af fruntimmers småprat, att hon ej blifvit intim med någon af traktens damer.