Dagen efter midsommardagen fick emellertid Bengtsson tillsägelse att spänna för. Fru Eiden skulle åka ut. Redan klockan elfva på morgonen skulle vagnen vara framkörd.
— Jag tror till och med farmor har blifvit smittad af den allmänna förtjusningen för galne grefven, sade Haqvin sedan vid lunchen till Gunvor, kan du annars begripa, hvad gumman skulle vid Lögenäs att göra?
Gunvor undvek att svara och sysselsatte sig i stället med lilla Hillevi. Hon hade stått vid fönstret i sitt arbetsrum och sett, när farmor steg upp i åkdonet, och en sekund fingo tvifvel och farhåga makt med henne. Tänk, om Eric ansåg, att han handlade som en man af ära genom att öfverge henne! Hvad skulle hon då göra? Finna sig i sitt öde? Resignera? Nej, nej! Till hvarje pris skulle hon kämpa för sin frihet. Hon kunde inte göra sig blind igen, när hon en gång blifvit seende.
Farmor såg upp mot hennes fönster, och hon drog sig skyggt tillbaka. Nicka ett vänligt afsked förmådde hon ej. Hela hennes sinne var i uppror, och hon tyckte ibland, att den vördnad, beundran och innerliga tillgifvenhet hon hyst för farmodern försvunnit. Gömd bakom den skira gardinen, såg hon tydligt den gamlas bleka, utvakade ansikte. De föreföllo med ens så härjade och vissna dessa fina drag, som de hvita lockarna omramade, och gestalten sjönk trött ihop på vagnens sidendynor.
— Farmor, mumlade Gunvor, om du bara inte gjort detta. Om jag fått hålla af dig som förr. Om jag kunde ropa dig tillbaka och gråta ut hos dig! — Hon lutade snyftande hufvudet mot fönsterposten.
I detsamma hörde hon Bengtsson klatscha med piskan och hästarna frusta gladt. För sent att återkalla henne, för sent; farmor var redan på väg. Det var första gången så långt Gunvor kunde minnas tillbaka, som hon ej sagt godmorgon åt den gamla frun och kysst hennes hand. Hade farmor tänkt på det, när hon såg upp mot sondotterns fönster? Gunvor log bittert. Å nej, hon hade väl tänkt: »Ser du, trotsiga barn, att jag far till Lögenäs; att jag har mod att krossa det, du kallar lycka, för hvad jag kallar rätt.»
Gunvors drag hårdnade i harm och vrede mot den, som ville kufva henne. Hon lät det icke ske.
*
Fru Eiden hade suttit med slutna ögon hela vägen, först när vagnen svängde in genom Lögenäs’ murkna parkgrindar, såg hon stort upp. Hvad allting här var förfallet och vanvårdadt! Hon kunde ingenstädes se spår af en ledande och ordnande hand. Gräset växte vildt och frodigt; ingen tycktes ha tänkt på att slå det. Träden sågo öfvermogna ut, och murgröna och humle klängde oförsynt kring de skrofliga stammarna. Här och hvar släpade en gren öfver vägen och hotade att skrämma hästarna, och mer än en gång fick farmor böja sig undan för det täta kvistverket på någon jättebok eller alm.
Gårdsplanen var okrattad och dess gräsmatta kring den utsinade fontänen brunbränd af solen. En af Eric Gyldenlos hundar låg lättjefullt utsträckt på stentrappan utanför byggningen. Han reste sömnigt på sig, när vagnen körde upp på gården, och skällde pliktskyldigast.