Men för resten föreföll Lögenäs utdödt. Fru Eiden väntade, att åtminstone en jungfru skulle visa sig. Draget i hennes ansikte blef allt föraktligare, medan hon satt så. Hurudan var den husbonde, som lät allt förfaras och vårdslösas, och som ej ens lärt tjänstfolket vanlig disciplin? En lätting och dagdrifvare var han, en Don Quixote, en vandrande riddare utan hemortsrätt.
— Bengtsson får gå och höra, om någon är hemma, sade hon slutligen.
Bengtsson makade sig säfligt ned från kuskbocken. De hästar han i dag körde kunde han tryggt lämna, men det föreföll honom för galet, att ingen kom och tog emot ordentligt. Han gick inåt köket till. Nog för att porten stod oläst, men han ansåg det bäst att söka upp Nilla å hennes eget område.
Farmor fick vänta dryga fem minuter, innan Bengtsson kom tillbaka med sin eröfring. Nilla kunde omöjligt visa sig för gamla fru Eiden, sådan hon såg ut. Det var också bra förargligt, att den stränga farmor på Bragehall skulle komma just i dag, då allting var så upp- och nedvändt inomhus.
Hon hade inte hunnit göra någonting i ordning sedan i går, då grefven sent på kvällen, ifrån middagen hos baron Edelcronas, kommit hemdragande med tre, fyra herrar. De hade spelat och druckit och sjungit och left som ryssar ända till vid tretiden på morgonen, då hade de seglat öfver Lögen till gästgifvargården för att fortsätta där, sedan hade inte Nilla sett skymten af grefven, och nu var klockan tolf. Han var ju alltid oberäknelig och inte lätt att förstå sig på, men nu en tid hade han varit värre än någonsin, brukade gå ute i skogen hela nätterna eller sitta därnere vid sjöstranden och spela på sin luta — »för trollet», sade han. Liksom en kristen människa kunde sätta tro till tocket spektakel.
Nilla hade fått så många myror i hufvudet, sedan hon kom till Lögenäs, att hon inte visste sig någon lefvande råd, och medan hon nu i en fart snodde på sig kjol, tröja och förkläde, beslöt hon att tala ut med farmor Eiden. Det fanns visst ingen så klok som hon på många mils afstånd. Någon nere vid fiskläget hade sagt en gång om farmors ögon: »De äro som fyrar, ser man in i dem, klarar man alla grund och kommer på rätt stråt.»
Nilla stod ändtligen vid vagnen och neg för den gamla frun.
— Är grefven hemma, ljöd den stilla, men underligt hårda frågan emot henne.
— Nej, fru Eiden.
Nilla neg igen.