— Väntas han snart?
— Hå, det är aldrig nå’n, som vet när han kommer.
— Men han är inte bortrest?
— Nej, för allan del; han va’ hemma till klockan tre i natt, då följde han herrarna på väg.
— Efter jag kommit hit, skall jag försöka vänta en stund.
Farmor lät Nilla hjälpa sig ur vagnen.
— Fru Eiden är väl så god och stiger in? — Nilla brydde sin hjärna förtvifladt med funderingar på, i hvilket af de tre sällskapsrummen det kunde vara någorlunda snyggt. Salen visste hon var värre ruskig än vid flyttstök. Spelkorten kvar på bordet, stolarna omkullslagna, skärfvor af vinglas, och grefvens luta med en brusten sträng, hvilken stack upp som en bruten lem. Usch, usch, usch, och som de hvirflat upp dammet ur vråarna sedan! Det låg ofta hela veckan igenom tjockt och grått på alla föremål; Nilla var inte alls efterhängsen emot det i vanliga fall, men till midsommar hade hon, förstås, schasat undan det med en skurning och kunde aldrig tänka sig, att det så fort skulle vara framme igen.
Förmaket var hon inte stort säkrare på än salen. Där var ena benet af soffan, marmorskifvan på divansbordet spräckt, spegeln som en skärgård med flugfläckar till öar, och öfverdraget på fåtöljerna i rämnor. Grefven bara skrattade, om hon sade åt honom om saken, när han var vid godt humör. Misslyckades hon att yttra något, när han var ur stämning, kunde han ryta till: »Kasta eländet i Lögen, så behöfver du inte ha bekymmer för det se’n; tror du inte trollet kan svälja litet uselt bohag, hårdsmältare saker har det tuggat.»
Hon finge nog bjuda fru Eiden in i biblioteket. Den gamla såg så trött ut, att hon visst kunde behöfva komma till ro litet i en af de stora skinnstolarna. Nilla var själf ingen ungdom och visste, hur det kändes, när krafterna aftogo.
Alltjämt nigande, placerade hon farmor på bästa sätt och frågade, om hon inte finge koka litet kaffe. Det skulle, enligt hennes förmenande, blifvit en så ypperlig inledning till ett förtroligt meddelande.