Men farmor skakade på hufvudet. Hon ville ingenting ha.
— Å-å, inte! Då ska’ jag väl gå då, sade Nilla med en saknadens suck.
Farmor såg då upp, och Nilla förstod så väl, att fiskaren kunnat kalla de ögonen fyrar; så klar och fast och vaksam hade hon aldrig sett en blick förr.
— Sköter grefven själf sin gård? frågade fru Eiden.
— Sköter! Å, herre jemine, det sköts väl inget alls här. Folket går, för dom inte får ut sina pengar. Kräken dör, för dom inte har någe foder, och om utsädet och pantofflerna vill jag inte tala. En kunde gråta, om de’ hjälpte.
— Hvad gör grefven då?
Nilla tittade förstulet på farmor. Hon hade hört, att den gamla, kloka frun aldrig lade sig i andras angelägenheter, aldrig frågade; hvart ville hon nu komma, månne? Var det i alla fall »någe» emellan honom och grefvinnan Gunvor? De hade sett så besynnerliga ut den där förmiddagen, när lilla flickan var med, och Nilla fått sällskapa med barnet, medan hennes mor och grefven »låste sig inne» i biblioteket.
— Hva’ en gör, sade hon långsamt. Han roar sig väl på sitt vis, fast jag tycker det är fasligt konstigt. Och pengar har han då inga att komma me’, inte så mycke’ som så! — Hon slog öfver den ena handens flatsida med den andra för att bevisa deras tomhet. — Men höga herrar lära kunna lefva på skulder, har jag hört.
Farmor nickade.
— Om han gifter sig rikt, sade hon ansträngdt, kan ju allt bli bättre. — Hennes blick släppte ej Nilla, under det hon talade; den kräfde svar, långt mera oryggligt än orden.