— Gifter sig, han! — Nilla kunde inte hjälpa, att hon fnyste till och att det kom en road glimt i hennes små, klippska ögon — Lika väl kunde solen gifta sig med alla stjärnor eller tuppen på en gång ta alla hönorna till sig! Nej, då blefve det allt ett kackel utan all ända, om han försökte någe tocket. Man kan, förstås, ha en käresta i hvar vrå, och det går nok, så länge den ena inte vet om den andra, men si gifter man sig, är det väl tvunget att sopa rent i huset, och finge nå’n se di soporna, som då kom ut, är jag rädd hon vände om. Grefven är visst en både fin och schangtil herre, och Gud bevare mig för att förtala husbond’, men gifta sig me’n, det kan ingen, då skulle det sannerligen spöka i huset.
— Kan Nilla skaffa mig ett glas friskt vatten? afbröt farmor så tvärt, att Nilla hoppade till.
— Ja, herre je då, hvad jag det kan.
Hon rusade ut och kom strax åter med det begärda.
Farmor drack och ställde sedan bort glaset.
— Tack, Nilla! Jag vill gärna hvila nu en liten stund, medan jag väntar på grefve Gyldenlo.
Nilla förstod, att hon måste draga sig tillbaka, det fanns ingen annan råd. Ingen kunde befalla så, endast med sin hållning, som gamla frun på Bragehall. Det sades, att unga grefvinnan fått denna afvisande höghet i arf efter sin farmor, men att hon eljest var godare och mildare. Folket hade hittat på sitt eget namn för henne. De kallade henne »Fru Gunvor». Grefvinnor fanns det godt om i trakten; man kunde förväxla dem, men alla voro öfverens om, att det endast fanns en »fru Gunvor», och i mannaminne hade det ej spridts så mycken glädje på Bragehall, som hon åstadkommit blott på några år. Grefve Haqvin var högmodig och en smula gnidig, när det gällde de underlydande, men fru Gunvor hade alltid ett vänligt ord och en hjälpsam hand.
Det vardt ej mycken hvila af för farmor, trots att hon blef lämnad alldeles ensam i det stora, tysta rummet, där väggarna voro klädda med klumpiga bokskåp och reoler, och där endast ett egendomligt, gammaldags väggurs knäppande afbröt stillheten. Den djupa, bekväma stolen gaf ingen ro åt den gamla. Hon reste sig och gick fram till skrifbordet, hvilket var öfversålladt med en massa onödiga ting. Oafslutade bref lågo kastade åt sidan, öppet biktande för all världens nyfikenhet grefve Gyldenlos vigilanser. Midt upp i alltsammans låg en dikt, nedrafsad på ett stycke oskuret papper: »Till dig!» läste farmor. En klok rubrik, den hade intet särskildt namn att söka till, kunde gå ur hand i hand som grefvens kärlek. Hon lät blicken glida vidare nedåt raderna — — — och när hon hunnit sista strofen, lade hon hånfullt ned papperet; det fanns ord i det sista poemet, som måste bränna sig in i ett älskande kvinnohjärta. Troligen skulle han ej förgäfves behöfva vädja till henne och fråga:
Vill du stiga med mig i min bräckliga båt?