— Jag tror, att jag saknar förmåga att lyckliggöra någon i den mening du tar det, sade Eric afvisande. Tag reda på nyckeln nu, det är sent.
Haqvin gick före de båda andra uppför trappan. Eric drog varligt och med en vördnadsfull rörelse Gunvors arm under sin.
— Hvarför darrar ni så? Fryser ni?
— Nej, men jag är rädd.
— För hvad — för »den grå mannen», kanske.
— Nej — men jag minnes så tydligt en spådom. Delvis har den redan slagit in.
— Det kommer ni att berätta mig en gång.
— Jag talar så sällan förtroligt vid någon.
— Och längtar så ofta efter det — inte sant?
— Jo. — Hon mindes, hur hon senast på förmiddagen i sina tankar sökt honom för att få lägga sin hand i hans och be om hans vänskap. Hon frågade häftigt och oförberedt, men ändå så lågt, att Haqvin, som hunnit uppför vindeltrappan och nu sysslade med att läsa upp dörren, ej kunde höra det.