Eric bugade sig tigande och hjälpte artigt den gamla på med ytterplaggen, men han tänkte, att denna gång svek klokheten henne, ty kände Gunvor sig utspionerad och bevakad, skulle trots och åtrå tusen gånger lättare kasta henne i hans armar, än om hon fått vara fri.
Efter supén, när farmor Eiden dragit sig tillbaka och Haqvin blifvit upplifvad af de starka toddar han i enrum njutit, föreslog han själf, att de alla tre skulle undersöka »nästet däruppe».
Gunvor tvekade.
— Farmor ville inte, sade hon skyggt.
— Men jag är din man, och jag vill, förklarade Haqvin myndigt. Du kan ju för resten låta bli att komma med. Eric och jag gå ensamma.
Eric stod tätt bakom Gunvors stol. Han lutade sig ned emot henne.
— Det är synd och skuld däruppe, sade han lågt, ni är ren och god. Om andarna skulle ha en fristad där, som er farmor trodde, ha vi vanhelgat den med våra upptåg. Allt det förflutna kan inte ni sona, men er makt är stor, vill ni använda den?
— Bara till andarnas gagn? frågade hon osäkert.
— Till gagn för lifvets oroliga andar, svarade han vekt. Följ med och låt mig i er närvaro afbedja en svunnen tids felsteg.
— Du talar som du tänkte gifta dig, då blir man alltid helig, inföll Haqvin groft. Ska’ du lyckliggöra lilla Edelcrona till sist? Hon har då suckat i ny och nedan.