— Visst.
Gunvor frågade ingenting mera. Karna såg ju alldeles hjärtskrämd ut, men hon såg alltjämt mot den hvita dörren, hvilkens blanka mässingslås liknade en knuten hand i stridshandske, och hon gaf sin fantasi fritt spelrum. Inte trodde hon på spöken, snarare då på en liten vänlig tomte eller ett gammalt, gemytligt troll, som vakade där uppe i sin lugna vrå öfver det gamla slottet, men hon tyckte i alla fall inte om, att det fanns ett »försegladt» rum; det lät så onödigt hemlighetsfullt och vemodigt. Där glädjen dansade fram, öppnades alla dörrar på vid gafvel, och om det blefve som farmor och den gamle, sjuke grefven ville — hvad hon ville själf, frågade hon sig knappt — ja, då skulle hon släppa in fröjden som ett yrande vinddrag i slottets salar. Hon log åt tanken på, hur dammet skulle hvirfla upp ur alla hörn, damm, som lägrat sig på blanka ytor och trängt in i ornamentens snirklar under årtionden.
ANDRA KAPITLET.
Konung Död och drottning Lif.
I gamle grefvens salong möttes fru Eiden och läkaren. Doktor Bengtsson bugade sig så djupt, hans lilla trinda mage tillät, för den ståtliga damen.
— Doktorn har varit inne hos den sjuke? Hur står det till?
— Illa, det vill säga, grefven har nog inte långt igen. Det är ingen sjukdom direkt, endast aftyning. Han är som ett utbrändt ljus.
— Utbrändt — med veken nere i pipan, menar ni?
Hm, hm, ja, så ungefär.
— Har doktorn sett, att, just som man tänker: nu blir det mörkt, kan helt plötsligt en liten klar, blå låga visa sig?
— Ja — ja.