— Det är lifvet, min bäste doktor. Ni kommer ju igen i morgon?
— Naturligtvis, men jag fruktar, att min hjälp då är obehöflig.
Doktorn såg på den underliga, gamla damen med det vackra, stränga ansiktet. Trodde hon sig verkligen kunna ge befallning åt själfva döden att vända om? Då skulle hon kommit förr. Han bockade sig än en gång så vördnadsfullt som för ett krönt hufvud.
— Är grefven ensam nu?
— Ja, för ögonblicket, han ville det. Han väntade ert besök och var så rädd, att han ej skulle kunna se klart.
— Äro — hans ögon brustna?
Frågan ljöd så ångestfullt, med ett tonfall, hvilket tycktes komma långt bortifrån i en klagan öfver något förspilldt. Doktorn var glad att kunna svara:
— Nej, fru Eiden, inte än, men grefvens syn är ytterligt försvagad.
— Det finnes ingenting man kan göra för honom?
— Nej — ingenting. Han har visserligen stärkande droppar, men inga medikamenter i världen hjälpa för det, som är slut.