— Har han plågor?
— Nej, men bekymmer, tror jag. Sonsonens framtid och ...
— Jag vet. God natt, doktor Bengtsson. Välkommen igen i morgon.
— Jag tackar.
Doktorn drog en lättnadens suck, när han väl satt i åkdonet; sådana där gamla gods som Bragehall hade alltid något obehagligt mystiskt öfver sig. För dem betydde det föga, att tiden gick framåt, och att man nu i adertonhundratalets senare hälft tänkte väsentligt olika än man gjort vid seklets början. De behöllo sina traditioner och sina dunkla öden. Man kunde aldrig tänka sig att sitta gemytligt och trefligt och spela vira och dricka toddy i en af de där stora salarna; det var alltid, som tassade ett förgånget omkring och tog bort munterheten. Det hörde unga och gamla dårar till att bo där; och gamle grefven var väl en art dåre; i alla fall sedan många år tillbaka en enstöring. Pengar att lefva efter sitt stånd hade han aldrig haft, och hans grefvinna gjorde samvetsgrant slut på godsets inkomster.
Hvarför hade han gift sig med henne? Det skedde i hastigt mod, påstod folk. Doktor visste det inte, men han mindes, att hans föregångare måst dagtinga litet med sitt samvete, när han skref nådig grefvinnans dödsattest, ty hade han varit fullt ärlig, hade han berättat, skulle han som dödsorsak angifvit: kronisk alkoholism, och det dugde inte.
Herre, du min skapare, tänkte doktorn, hvad det är rasande mycket bättre att ha en hederlig bonde till far; då blir man kanske en Bengtsson i alla sina dagar, och det är möjligt, att ens pojke också blir en grofhuggare, men det är timmer, som håller, ingenting ruttet vid roten, som så ofta i de gamla, förnäma släkterna. Nu skulle han, Pelle Bengtsson, hem till mor och få en sup och en smörgås och en god portion gröt. Han slog upp rockkragen, och fick på det sättet en försmak af hemvärmen.
Efter en stund voro dock hans tankar ånyo på Bragehall. Underliga öden de haft där uppe, dessa sista Haqvinar. Gamle grefvens enda barn var naturligtvis också en Haqvin, eftersom fideikommissarien alltid skulle heta så. Han var en väldig drasut och en hedersprisse, som inte gjorde en katt för när, om han bara fick ligga i fred på sin turkiska divan, röka »Star of Cuba» och läsa Paul de Kock, hvilken dock på honom aldrig utöfvat någon annan retande inverkan, än att han bäst det var somnade och lät boken dimpa i golfvet. Sin grefvinna orkade han inte fara långt efter. Han tog henne från närmaste granngods, där hon och sex högförnäma systrar sutto och väntade på friare. Ekonomiskt sedt hade det aldrig varit något att stå efter att bli grefvinna Brage, men den unga fröken förstod att inrätta sitt lif på behagligaste sätt. Sedan hon skänkt sin man en fideikommissarie, gaf hon ingenting mera åt honom, men eljest talades det mycket om hennes »gifmildhet» mot de höga herrarna.
Så en dag, medan nuvarande unge grefven var en liten pys, föll hans far af hästen och bröt nacken af sig. Det skedde under en jakt, och ingen tog sig det egentligen så nära; det var mest, som om en möbel flyttats ur slottet.
Grefvinnan hade ej ens tid att vänta sorgeåret ut, förrän hon reste till Ryssland, och därifrån spordes snart, att hon gift sig med en moskovit, en guldtunna. I Sverige lät hon ej vidare höra af sig, och för barnet tycktes hon mist allt intresse. Nu var också hon död, hade doktorn hört sägas. Hon hade med en tändsticka kommit för nära tyllgardinerna för budoarfönstret, och, när på hennes rop tjänarna störtade in, stod hennes nyss påtagna maskeraddräkt, »dagslända», i ljus låga. Efter svåra plågor afled hon af brännsåren.