Doktor Bengtsson lät hakan borra sig djupt ned i pälskragen. Hur var det gamle grefven stönat i dag, när han utmattad sjunkit tillbaka mot kuddarna? »Mitt namn, mitt stolta namn får inte dö ut! Det måste lefva!»
Puh, och det skulle den där svampen Haqvin råda bot för! Doktorn klatschade förargad med piskan. Det var synd och skam att draga en ung flicka in i det eländet. Inte att det felades Haqvin något, men han var som en torr gren både på hufvudets och hjärtats vägnar, och därtill svag till karaktären, såsom både farmor och mor. Det var visst något med det namnet! Det enda det kunde göra var att med heder laga sig i grafven.
*
Farmor Eiden stannade en sekund på tröskeln till sjukrummet. Det var som om en mask plötsligt glidit af hennes ansikte. Det stela, strama uttrycket flydde för ett drag af mjuk blidhet och stilla resignation. Ögonen strålade ej, men de blickade varma och djupa in i något osynligt, och en fuktig imma lade sig öfver dem. Tårar? Nej, nej, men minnen, längesedan skrinlagda hågkomster. Här stod hon på tröskeln, hon och den mäktige konung Död; hvem skulle först hinna taga platsen hos den sjuke, hvem skulle han tydligast känna?
Fru Eiden böjde sakta hufvudet som i bön. Sedan sköt hon varsamt upp dörren och gick snedt öfver det stora, dunkla rummet fram till sängen.
— Haqvin!
— Margareta — ändtligen!
Två kraftlösa händer försökte sträcka sig mot hennes; ett dödstrött hufvud höjdes nästan oskönjbart från kudden, där det hvilade, fult och ovårdadt, med tofvigt hår och skägg som ram kring ett gult, infallet ansikte, hvari ögonen flämtade oroligt och matt.
Sådan var hennes ungdoms älskade, när hon efter femtio års skilsmässa återsåg honom; detta var då den man, som Margareta Eiden skänkt sina bästa drömmar, sitt ljusaste hopp.
Åren äro alltid sandkorn i evigheten, men de bli det också för den, som skyndsamt vill komma tillbaka till lifvets högtidsstunder, och öfver en kvinnas enda, stora kärlek förmår ej ens ett halft sekel bygga en varaktig fördämning.