Margareta Eiden var inte i denna stund gamla farmor; hon var tjuguårig, när hon snyftande sjönk på knä vid bädden och lät hans darrande händer stryka öfver hennes kinder, hans skrofliga stämma hviska smekande namn. Han hade aldrig älskat någon annan än henne; hon visste det, men fideikommissbrefvets lydelse skilde dem åt. Ett gammalt, gulnadt pergament var mera värdt än två unga, fullblodiga människors lycka. Där på det styfva papperet hade hon själf läst, att ägaren till Bragehall finge endast föra en högättad brud till sina fäders borg, eller, lydde den hånfulla, nyktra slutsatsen: »en flicka, som med tunnor guld kan Bragehalls trappor belägga».
Margareta var fattig, och, om de också kunnat kringgå detta underliga, flerhundraåriga dokument, kunde de ej kringgå verkligheten; dess kraf äro alltid obönhörliga, och de skildes åt, gingo hvar sin väg, men visste dock, att en gång skulle de komma ut ur ödets labyrint och då trofast som förr se hvarandra i ögonen. Nu hade den stunden kommit, men nu stod döden på vakt och skymde med det okändas skuggor.
De hade skrifvit till hvarandra under de sista åren, långa sirliga bref med gammaldags uttryckssätt, och i alla dessa epistlar hade det alltid stått något om »barnen». De hade skrifvit föga eller intet om sin egen förlorade lycka, men fras efter fras om den de ville grunda åt de unga. De talade om dem som om två minnesstenar på hvilka de ville rista in, hvad deras hjärtan en gång önskat, och de hade ingendera tänkt sig annat än att de två stenarna tacksamt skulle finna sig i att bli monument öfver död längtan.
När grefve Haqvin kände, att krafterna plötsligt allvarligt aftogo, hade han sändt bud på Margareta; förut hade han ej velat, att hon skulle se honom — omständigheterna hade gjort honom till en vårdslösad existens, och med den glimt af stolthet, som fanns kvar hos honom, värjde han sig för att, slapp och utlefvad, ställa sig inför sin ungdoms sagobrud.
Han anade ej, att hon med okuflig energi handlat i allt endast med tanke på honom. Han visste icke, att hon efter balen på Bragehall för femtio år sedan stått ensam kvar ute i den månljusa natten i stället för att begifva sig till gästvåningen, där hennes grandtant redan sof tryggt, och att hon då sett upp till vapenskölden öfver portalen, icke med en vekt älskande kvinnas trånad utan med en valkyrias stolta, hänsynslösa mod, och hennes brännheta läppar, torra af kärlekstörst, hade skälft under de ord, som de i medvetet trots framhviskat: »Fac et nihil spera».
Ja, hon skulle handla, dristigt och klokt och utan att hoppas. Hon skulle inte mera lefva lifvet; hon skulle kämpa sig igenom det. Lyckan fanns hos honom där uppe i den gamla, förvittrade borgen; där måste den stanna som gisslan för hennes löfte att älska utan att hoppas, men också utan att vika.
För hans skull gaf hon penningfursten Joseph Eiden sitt ja, och hennes intresse för man och barn var endast den sträfva pliktens. För hans skull hade hon nu tagit hit till Bragehall det käraste hon ägde i världen, sin lilla Gunvor, och det fanns icke en skymt af tvekan inom henne att med det glada barnets millioner göra pergamentets ord till sanning. Hon skulle bli den, som med tunnor guld täckte de nötta slottstrapporna, och Haqvin, hennes älskade, finge ro i döden. Hon, som aldrig fått den stolta lyckan att bli mor åt hans barn, hon skulle nu liksom pånyttföda hans namn genom att inympa en frisk gren i det gamla trädet.
Sådan var Margareta Eidens kärlek, trots hennes sjuttio år; den var som ädelt vin, hvilket ingen druckit, och hvars drufsmak endast blifvit starkare af den långa lagringen.
Också han, den gamle, härjade mannen, kände det trötta hjärtat slå kraftigare, den tomma hjärnan fyllas af bleka hågkomster, som när man i skymningen långsamt och dröjande lockar fram en melodi efter annan. Där komma brustna toner och oklara ackord, ty i mörkret är man ärlig och slår ej an falskt bara för att spela stycket, den spröda klangen blir som en smekning, en dröm — kanske en snyftning.
— Tack för att du kom, Margareta! Får jag kyssa din hand? — Hon förde upp den mot hans läppar. — Den är lika hvit och fin som förr — och ringen — min ring har du kvar! — Den med månstenen.