— Den, som vi tyckte såg ut som en stelnad tår. Haqvin, det sägs, att den förändrar färg, när den kommer nära gift, vet du det?
— Ja.
— Då äro inte tårar gift, fast de förbränna, ty det har fallit så många, många glödande tårar på den stenen. Men du är matt, jag skall inte tala så mycket.
— Jo, jo, jag blir inte trött af att höra din röst — den ger mig lif.
Hon mindes, att hon ännu på tröskeln till sjukrummet undrat, hvem som skulle hinna först dit in, hon eller den mäktige konung Död. Nu visste hon det; kärleken fick dock rätt till sist att kalla sig drottning Lif.
— Stannar du nu hos mig, Margareta?
— Ja, Haqvin, så länge du vill.
— Också i natt?
— Ja, du käre.
— Å, hvad det är godt att veta.