Han log; det var ett svagt leende, men det drog ändå segrande fram öfver de slappa dragen och tände en glimt i ögonen.
Hon tog en högkarmad stol och satte sig bredvid honom; den ena handen höll hon i hans båda, med den andra strök hon upp hans hår ur den fuktiga pannan, och han följde denna smekande rörelse med allt klarare blick.
— Du har väl hört, att doktorn sagt, att nu är jag färdig med — tillvaron, Margareta?
— Ja, men han kan misstaga sig.
— Jag tror han gör det — du är så stark, min ungdoms älskade, att du håller mig kvar hos dig.
— Men ansträng dig blott inte, Haqvin, tala inte.
— Å, du, jag har tegat så länge, länge. Hör du inte det på min röst? Den har rostat.
— För mig är den välljud.
Han log igen, lyckligt och varmt, och nu kom det ett skimmer af rödt öfver det askfärgade, skrumpna ansiktet. Så måste ju Margareta Eiden älska, tänkte han, för lifvet och af hela sin själ. Han låg länge tyst, som för att hämta mera styrka. Den utstrålade från henne, som trofast höll hans hand, och han kände den möta honom ur hennes ännu i ålderdomen underbara ögon. Det gjorde ingenting, att han sänkte ögonlocken; glansen från hennes djupa blick skimrade som ljus in till hans pupiller, in i hans medvetande. Den tunga dödströttheten vek långsamt, som när en tät dimma suges upp af solen.
Slutligen frågade han: