— Har du barnet, den blifvande borgfrun, med dig?
— Ja visst. I morgon får du se henne.
— I morgon — du tror att, att jag finnes till då?
— Jag vet det.
— Ja, kanske får jag än en dag till skänks.
— En och flera, hoppas jag.
— Jag vill så gärna veta mitt namn i goda händer. Är den lilla stark och fast som du, Margareta?
— Nej, men god och glad. En solstråle är hon.
— Haqvin är så svag.
— Jag såg det. Men än lefver jag. Och jag lämnar aldrig Gunvor. Bäst, att det ordnades snart mellan barnen. De ha ingenting att vänta på.