— Nej ... Bragehall har väntat — så länge. Skall lyckan nu bli bofast här?
— Hvem vet?
— Du vågar sätta allt på ett kort?
— På ett kort! Nej, Haqvin, på den kärlek, jag kämpat, lidit och lefvat på i ett halft sekel. Gunvors lycka — din sonsons framtid — Bragehalls ära — ditt namns bestånd — allt, allt är endast lösenord för bunden längtan, kufvad glöd. Förstår du mig?
Han tryckte sakta hennes hand.
— Min härliga — unga Margareta!
Det blef tyst igen i det stora rummet. Lampan med den gröna skärmen gjorde endast skuggorna djupare, och den sjukes ansikte spöklikt blekt. Klockan på marmorbordet under spegeln pickade kraftigt som en sund puls, och de klumpiga, svarta visarna innanför det kupiga glaset flyttade sig i ostörd ro minut efter minut. Farmor Eiden greps af en vild ångest, att klockan plötsligt skulle stanna och att han, den sjuke, ändå skulle nås af dödens väktarrop. Hennes hand darrade af trötthet, men hon vågade ej draga den ur hans. Om hon sedan aldrig mera finge lägga den mellan dessa matta fingrar, om de stelnade och isades af den stora makten. Ack, i lifvet fanns dock alltid hopp, tänkte hon, men dödens lie mejade det som allt annat.
Någonting afbröt den hemska stillheten — det ljöd först oregelbundet och flämtande, men sedan, så småningom, lika afmätt som klockans tick-tack. Det var en sofvandes djupa, lugna andetag. Gamle grefven hade somnat, tryggt som ett barn, med sin sköterskas hand i sin. Han sof som han ej gjort det på många dygn, en stärkande, feberfri sömn.
Farmor Eiden reste sig till hälften och kysste lätt hans panna; det var som om hon med denna varsamma kyss tackat honom för att han ville och kunde lefva.
Hans gamle trotjänare öppnade försiktigt dörren. När han såg den främmande damen sitta där orörlig vid hans herres hufvudgärd, tänkte han draga sig tillbaka, men fru Eiden vinkade honom närmare.