— Grefven sofver, hviskade hon.
Johan tittade på sin husbonde, och hela hans hederliga, släta betjentfysionomi sken upp.
— Så godt!
— Ja — godt! Nu går jag, och ni stannar här, men det är min bestämda vilja, att jag får bud, när grefven vaknar. Kom ihåg! Om det också är midt i natten.
— Ja, hennes nåd.
— Jag är fru Eiden. God natt, Johan.
Hon hade varligt frigjort sin hand ur grefvens, och ljudlöst gick hon mot dörren. Också nu stannade hon utanför den, som när hon gått in, men nu först kunde hon gråta. Tårarna föllo som ett ljumt bad öfver hennes ansikte, och hon glömde bort att torka af dem.
Följande förmiddag kom doktor Bengtsson, och, när han varit inne hos sin patient och ånyo kommit ut i dennes salong, stod gamla fru Eiden där. Kring hennes fint skurna läppar lekte ett nästan triumferande leende.
— God dag, doktor Bengtsson. Hur fann ni grefven nu?
— Förvånande mycket bättre, fru Eiden. Om vi skola hålla oss till vår liknelse från i går, den om ljuset, menar jag, skulle jag vilja säga, att det fått en ny veke, he, he, he.