Doktorns lilla, runda mage hoppade så sympatiskt belåtet med, när dess ägare skrattade, att man kunde tro, att den senterade kvickheten.
— En ny veke! — Ja, kanske det.
— Ja, en högst besynnerlig och intressant kris är detta i alla fall, fortfor doktorn allvarligare. Jag har aldrig sett ett motstycke under min tjuguåriga praktik. Det skulle inte förvåna mig särdeles, om jag finge se herr grefven uppe igen om någon vecka. Han är en helt annan än i går, ja, än på mycket länge.
Fru Eiden nickade tankfullt.
Doktorn hade naturligtvis rätt, fast han ej anade, hur det förhöll sig. Han trodde antagligen mera på droger och mixturer än på hjärtas makt öfver hjärta. Hon försjönk ånyo i ljusa hågkomster.
Doktorn stod höfligt och väntade på, att den energiska gamla damen med de strålande, unga ögonen skulle entlediga honom, men hon tycktes totalt ha glömt bort hans närvaro, och han harklade sig varskoende.
Hon såg upp och räckte honom handen.
— Ja, vi kanske träffas i morgon igen, doktor Bengtsson?
— Naturligtvis kommer jag, fru Eiden, men tillåt mig säga, att en sådan underdoktor som ni är jag inte.
Han bockade sig och gick med korta, stubbiga steg.