Farmor Eiden satte sig i den med nött gult siden klädda empiresoffan och knäppte ihop händerna i knäet. Hon bad icke, men hon lät andakten draga som en barndomens helgkänsla genom sitt sinne, och hon kände en frid, sådan hon sällan ägt under de gångna åren. Här, under hans tak, var hennes plats; här kunde hon ännu verka och drömma och — handla, ty handlingskraft hade blifvit hennes sköldemärke, dådlöshet ansåg hon vara rostfläckar, och hon hade aldrig gifvit sig hän åt andlig hvila — alltid hade hon haft det fjärran målet för ögonen att på ett eller annat sätt visa, att så älskade hon; inte för stundens röda rosor och gyllene solsken, men för lifvets hårda allvar. Nu var hon framme, nu låg vägen bakom henne.
Gunvor kom in.
— Här är jag, farmor.
— Bra, barn, då skall jag föra dig in till grefven.
— Han blir väl ledsen öfver, att jag ej liknar min vackra farmor, icke är guldlockig och blåögd, som hon var.
— Å nej, han vet, att du ärft din mors utseende: mörkt hår och stora, gråa ögon.
— Och en stor mun och en liten, vacker näsa och en bred panna och en haka — ja, farmor, hur är det med hakan?
— Den är mjuk och rund, kunde gärna ha mer energi, men det får väl farmor ha för oss båda. Så, min flicka, kom nu!
Gunvor lydde, och gick sedigt efter farmodern fram mot dörren. Smärt och elegant stod hon där, lockande fager som lifvet själft, varm som dess dröm, glad som dess lek och aningsfull som dess spirande vår.