Hästarna stodo sadlade vid trappan. Unge grefven och Gunvor Eiden skulle rida ut. Det hade de gjort hvar dag, trots det ruskiga vädret, under den vecka de främmande uppehållit sig på Bragehall. I dag sken solen för första gången på länge, och både utom och inom hus rådde en viss feststämning, ty gamle grefven hade just fått doktorns tillåtelse att ligga ofvanpå en stund. Han påstod, att han kände sig alldeles frisk, men doktorn var skeptisk och tillrådde försiktighet. Fru Eiden hade visserligen bevisat sig vara en mästarinna i känslans hypnotism, men sådant var i alla fall endast det skenbara bandet mellan ande och materia, och ingen visste, hur snart det brast.
Farmor Eiden stod vid gamle grefvens sängkammarfönster och betraktade intresserad de ungas affärd, under det hon ifrigt rapporterade sina iakttagelser bort till hvilsoffan, där Bragehalls ägare låg.
— Din sonson är en ståtlig man, Haqvin — ett vackert skal, som de flesta ättlingarna af våra s. k. hugstora ätter. Du vet väl, hur bra han tar sig ut i sin engelska ridkostym — och i sin jaktdräkt sedan? Den hade han i går på rådjursjakten. Han var den elegantaste att se till af de unga herrarna, och, Haqvin ... kan du tro det, men jag tänkte ofrivilligt, när jag såg honom, upphettad af lunchens starka rätter och det eldiga vinet, luta sig ned mot Gunvor: Nu, min gosse, skadskjuter du ädelt vildt!
— Skadskjuter, Margareta?
— Ja, min vän, ty han har ingen kraft att döda. Kärleken dödar, dess skenbild skadskjuter, och unge Haqvin är inte mäktig en stor lidelse. Det gör emellertid ej så mycket med Gunvor. Hon är ett sådant barn. Hon skulle aldrig förstå den vilda jakten. Så, nu rida de ut från gården. Hon är som den ljusaste vårdröm, min lilla solstråle. Ja, nicka du åt farmor, min flicka, adjö med dig! Lycka till på färden till de gröna skogarna! Till häst tar hon sig ut som en ung drottning, eller kanske snarare som en älfva. Henne passar lifvets lek bäst; hon har heller ingen aning om dess allvar.
— Och du är inte rädd för ett giftermål med Haqvin? Du förstår, han är snäll och god, inte ett spår ondt med pojken. Han har knappt lefvat undan hälften så mycket som jag gjort vid hans ålder, men det är tyvärr så, att det nog ligger i släkten en stor oförmåga att handskas med — ädelt vildt, som du kallade det.
Farmor gick med sin stilla, värdiga gång fram till honom och satte sig i den djupa stol, hvilken blifvit enkom för hennes räkning flyttad tätt intill hvilsoffan.
— Käre Haqvin, sade hon lugnt och med kylig erfarenhet i rösten, de bästa af er män ha den oförmågan. Ni handskas med kvinnor som med en lyxartikel, hvilken hör salongen till. In i ert arbetsrum och in i ert själslif får hon aldrig komma. Hon är för skör och för ömtålig, tro ni. Men att, när ni tröttnat på henne, kastas bort, det är hon inte för bräcklig till. Haqvin, din sonson, hör emellertid säkert inte till dem, som kasta bort sin hustru för andra intressen. Jag kan vara trygg för Gunvors framtid i det afseendet. Och det, att hon tvifvelsutan endast hamnar i salongen, oroar mig inte heller. Han har just ingen annan plats åt henne. Hans arbetsrum är ju upptaget af piskor, hästsvansar, vapen, sadlar och liknande. Och hans själslif! Ja, min vän, förlåt mig, men det spränger nog aldrig sin puppa.
— Nej, det tror jag inte heller. Han har ingen fart i blodet, inga impulser. Margareta! — Gamle grefven reste sig upp på armbågen. — Egentligen äro du och jag mycket yngre än barnen. Å, fast jag är en stackars bruten gubbe, kan jag ligga här och minnas ungdomens lägereldar, och bara minnet af flammorna värmer mig. Jag kommer ihåg galna fester, då man ledsnade på europeisk rätvinklighet och gjorde sig ett turkiskt harem genom att skära af bords- och stolsben på restaurangens matsalsmöbler. Så breddes det orientaliska mattor och kuddar öfver förödelsen, kulörta lyktor slingrade sina arabesker i taket, blommor ströddes kring golfvet, och i liggande ställning intogo vi en lukullisk middag.