— Hvem betalade? frågade Margareta Eiden skarpt.
— Det vet jag inte — våra borgenärer.
— Å, de lysande namnens lysande elände! Det är väl, att dess tid är ute.
— Väl, säger du — och så vill du själf ...
— Ja, Haqvin, jag vill eller rättare ett halft århundrades kärlek vill inom mig. Fråga aldrig en älskande kvinna om skäl! Klok har jag varit hela mitt lif — nu vill jag drömma.
— Om lycka? ...
— Ja.
— För barnen?
— Å ja, för dem och för — dig. Ser du, om du ej lefvat för att se ditt Bragehall värnadt af guldets starka makt, hade hela mitt lifsverk varit förspilldt. Lyckodrömmar har jag aldrigt fått ha, men som frostfjärilar tvinga de sig nu ut i solskenet, bara därför att jag får hålla din hand i min.
— Tack, Margareta, ibland är lifvet smärtsamt kort!