— Inte för dem, som få gå först, Haqvin. Men att stanna efter, att resa vården eller glömma griften, allt som världen kräfver, det är det tyngsta af allt.

Han lade hennes hvita, vissnade hand öfver sina ögon, och hon förstod, att han var trött på allvaret. Det glada jollret höll han mera af, och hon kunde också skämta.

Johan hade öfverraskat de båda gamla midt i ett hjärtligt skratt öfver en gemensam hågkomst, och han, som ej hört grefven skratta på många år, stannade då häpen i dörren, där han sekunden efter, som en äkta trotjänare, log med.

*

Sida vid sida redo de unga ut i det gyllene solskenet, som lade sig likt en glimmande matta öfver slätten och smög sina strålknippen in bland bokarnas metallröda prakt. Det var ett spel af färger, en ljus genomskinlighet i luften, sådan man endast ser det i ett slättlandskap. Äfven utan att se det, anade man hafvets oändlighet bakom fältens mjuka våglinjer, och det var som om vinden tagit ett eko af böljebruset in i sin stämma.

— Nu först förstår jag, att Skåne kan vara vackert, sade Gunvor och såg sig hänförd omkring på de vida ytorna, hvilka afspeglade de underbaraste dagrar, och där blicken kunde glida och glida som en seglare på spaning utan att finna hamn förrän vid horisonten. Det var så mäktigt, detta, helt olika de små, kuperade idyller, upplandet erbjöd. Och Gunvor hade sett så litet, att för henne var all fägring ett ämne till entusiasm. Folket här ser så stort och kraftigt ut, tillade hon; det beror väl på, att provinsen är så rik.

— Ja, jag antar det.

Grefven klappade litet förlägen sin hästs smidiga hals. Han visste ingenting rysligare än när fruntimmer blefvo »djupa», och det hade lilla Eiden, sorgligt nog, anlag för. Men det ginge nog bort, när hon fått vara några år på Bragehall. Och att hon skulle bli hans grefvinna, var han på det klara med. Det var en synnerligen klok plan af farfar och den gamla frun. En vackrare hustru än Gunvor, kunde han ej tänka sig, och så var hon rik. Ja, detta var viktigast, naturligtvis. Utan rikedom skulle hon varit af noll och intet värde. Det mödosammaste var emellertid att underhålla henne, ty berättade han jakthistorier, ryste hon, och talade han om små societetsäfventyr, såg hon ut som ett oförstående barn. Och ändå märkte han, att han gjort ett visst intryck på henne. Hon såg vänlig och glad ut, när han närmade sig henne, anmärkte flickaktigt blygt, att hon tyckte så mycket om hans sätt att stryka upp håret, och att hans röst med den veka brytningen verkade på henne som ett egendomligt instrument. Nu skulle han känt det så tryggt och godt, om han under tystnad fått rida här bredvid henne, ty det var ju för tidigt att komma än med frieriet; det var eljest något han tänkt sig in i och ville utmärka sig med. Men att tala om »hvad som helst» var inte lätt. Hästar och hundar höll hon nog af men utan praktiskt grepp på deras egenskaper. Hon kunde visst knappast sentera, att hans Ladylike var äkta fullblod, en dyrbar gåfva af gamle grefven, som för att göra sin sonson denna glädje sålt flere af familjejuvelerna.

De redo nu in på en skogsväg. Detta var den underligaste, dystraste skog Gunvor sett. Idel höga tallar, så jämnt från hvarandra som om afståndet varit uppmätt, och med besynnerligt nakna stammar ända upp mot den tofsliknande kronan. Det var, som om solen silat sig in i en väldig pelarsal med smala, götiska fönster, och det låg en matt, trolsk dager öfver den bruna, barriga marken. En och annan skrämd hare eller kråka ställde till en bråd, prasslande flykt, när hofslagen doft ljödo mot den mjuka myllan.

— Det här är som en spökskog, sade Gunvor sakta. Aldrig har jag sett något så egendomligt. Om jag vore ensam, skulle jag inte våga röra mig af rädsla. Det är som om det lefvande lifvet vore alldeles utom hörhåll, och som — man måste ropa på hjälp.