— Vi kunna vända, om ni är rädd. Jag är så van att rida här.
— Ensam?
— Ja, ofta nog.
— Hvad tänker grefven då på?
— Å ... på att just här kunde man finna sitt öde.
Han såg på sin vackra följeslagerska med en innerlig blick ur sina blå ögon, nu skuggade af den klädsamma, bredbrättade hatten. Han visste ej själf hvar han fått orden från, men var själf mycket belåten med dem, då han tyckte de passade utmärkt in i stämningen. Unge Haqvin hade tagit det mycket samvetsgrant med att söka behaga den rika arftagerskan, och han hade, för att förtäta sitt tunna blod, läst flere kärleksromaner under de sista månaderna än förut under hela sitt lif. En och annan fras hade också välbehållen afsatt sig i hans hjärnvindlingar, och den kom han med, lycklig som öfver ett utsökt fynd.
Gunvor rodnade starkt. Så hade aldrig någon talat till henne eller sett på henne förr, och hon tänkte: detta är kärlek!
— Nu är jag inte rädd längre, hviskade hon.
— Jag skall också veta att beskydda er för hvarje fara. Ni kan vara trygg.
— För troll och gastar kan väl ingen människa skydda en annan, men de finnas bara i barnkammarsagor.