— Ja, det tänker jag. Det här är ett ypperligt jaktområde, men det är sant, ni jagar inte.
— Nej, stackars djur; det är pinsamt att veta, hur de kämpa för sina lif. Att det kan vara ett nöje att hetsa dem!
— Ja, det förefaller kanske underligt, men inte tror ni mig om att vara grym?
— Grefven tycker ju om jakt?
— Ja, men det är något helt annat. Säg, att ni inte tror något illa om mig; det skulle göra mig så ondt.
— Jag — vi — det är ju en så kort bekantskap.
— Det är inte alltid det behöfs många år för att ... för att man skall hysa tillgifvenhet. Ni kanske tycker, att det är tyst och ensligt på Bragehall; så, har jag också känt det ibland.
Grefven tystnade och stirrade så envist in i en glänta, som om han haft en sufflör där inne, men plötsligt tillade han:
— Nu är allt annorlunda, det har blifvit solglans öfver de gråa murarna — tack vare er.
Gunvor blef förlägen. Var detta ett frieri? Ack, om han ville vända sig till farmor först; det var så ängsligt att tala om och svara på så viktiga saker här i villande skogen. Hennes hjärta slog som en bursatt fågels vingar slå mot gallret, och hon visste ej, hvad hon skulle säga. Lycklig kände hon sig ej direkt, men kanske att den stora lyckan hon hört talas om ej förnams på annat sätt. Hon önskade i alla fall att få rida och drömma och inte orda mera. Tystnaden skulle svepa sin vida kappa om dem, om Haqvin, den ädle riddaren, och om henne, stolts jungfrun, och hon ville, att endast hans blick, hans hållning och den vackra, aristokratiska handen, hvilken vid hvarje svår passage fattade hennes häst i tygeln, skulle tillbedja. Orden tyngde i hennes drömvärld.