Detta var tur för grefve Haqvin, ty för tillfället hade han absolut ingenting mer att säga; han måste taga det i småportioner, eljest blef det honom själf för öfvermäktigt.
Nu hade de också hunnit ur skogen och ut på slätten igen, där den friska vinden och det bländande solskenet gjorde dem till två, uppsluppet glada barn. De sade inga kvickheter, jollrade närmast om hågkomster från tidigare år, men också detta förenade dem, ty lika ensamma hade de växt upp, och när han hörde henne berätta lifligt och med glödande färger om sina fantasilekar, var det som lånade han eld och lyste upp sin egen nyktert gråa barndom med reflexen från hennes flammande tankehärd.
*
När Gunvor den dagen skulle kläda sig till middagen, fick hon en oemotståndlig lust att sätta på sig något riktigt vackert, ett eller annat, som tydde på fest. Hon valde länge i sin garderob, och tog slutligen fram en blekskär sidenklänning, handbroderad med hvitt silke. Den var obetydligt urringad, så att hufvudet fick en friare ställning.
Just som hon, med Karnas hjälp, blifvit färdig, kom farmor in.
— Så fin, min flicka?
— Ja, farmor — den passar mig, säg?
— Det gör den visst, men hvarför har du satt den på i dag? Vi äro ju bara husets folk.
— Ja — men ...
Gunvor vred generad på guldarmbandets klingande ringar. Karna lämnade diskret rummet, och den unga flickan slog plötsligt armarna om fru Eidens hals. Hon sade ingenting, strök endast sina brännande kinder mot den gamlas svala hud.