— Kära barn, har han sagt något — redan?
— Nej, farmor. Ack, om han ville dröja med det. Jag är så lycklig just nu. Det är som en saga.
— Där du är prinsessan och han prinsen. Jo, jag vet, den sagan får namn först när man upplefvat den. Då heter den: »Det var en gång.» Men Gunvor, du får inte bygga ditt lif på sagor. Det är för skört virke.
— Farmor lilla, låt mig drömma.
— Och hvad drömmer du om?
— Om den stora lyckan, som jag alltid längtat efter. Minns du, farmor, hur jag brukade gömma hufvudet i ditt knä, när jag var liten och säga: »Nu längtar jag så!»? Du frågade: »Efter hvad?» Det visste jag aldrig. De sista åren har jag också längtat — tror du, man kan födas med sådant? — Men nu är det så stilla inom mig. Det är som — som det var julotta, och man väntade på att få stämma upp första psalmen.
— Fantasier, min flicka. Se förståndigt på saken. Grefve Haqvin är en mycket hygglig ung man, som nog kommer att hålla af dig, men du skall akta dig för att göra honom till en sagoprins eller taga detta som en högstämd melodi. Var glad och naturlig, Gunvor.
Det knackade på dörren.
Den lilla trotjänarinnan med den hvita mössan neg och lämnade en bukett gula rosor från grefven till mamsell Eiden. Det var de sista för i år, hade han sagt.
Länge sedan budet gått stod Gunvor där med sina blommor i handen, och farmor nändes ej störa henne. Hon var så vacker och oskuldsfull. Det skulle varit grymt att säga henne, det farmor Eiden själf genom trädgårdsmästaren låtit grefve Haqvin förstå, att han borde visa denna uppmärksamhet. Fru Eiden hade väl hellre sett, att Gunvor ej varit ett så lättfånget byte, men nu finge hon med sin kloka, klara blick se till, att sondotterns illusioner ej svekos. Ett barn var hon — och bäst så.