Gongongen ljöd.
Gunvor spratt till.
— Ja, nu är det tid att gå ned i matsalen, liten.
— Låt mig bara sticka rosorna i skärpet så ...
Farmors svarta sidenklänning frasade stelt och solidt i trappan, där ingen matta dämpade ljudet. Efter henne kom Gunvor långsamt och stilla. Grefve Haqvin tog bugande emot dem i matsalen, och förde vördnadsfullt fru Eidens hand till sina läppar.
— Tack för blommorna, sade Gunvor blygt.
— Ingenting att tacka mig för, det ...
— Jo, det var vänligt af grefven att tänka på det, afbröt farmor och fäste, med ett tydligt understrykande af ordens mening, sina stora ögon på Haqvin.
— Det var mig naturligtvis en glädje, stammade han. Ni måste ju hålla af rosor, som själf är den fagraste ros.
Farmor fick en besynnerlig torrhosta, men Gunvor stod bakom sin stol med glänsande ögon och röda kinder. Hon log inåtvändt som åt något ljust och mäktigt, hvilket fanns där inne.