FJÄRDE KAPITLET.
Också en sibylla.
Gamle grefven Haqvin var nu så mycket bättre, att han, stödd på sin sonsons arm, kunde gå ned till middagen och sedan till och med orka tillbringa en stund i salongen under samspråk med sina kära gäster, hvilka nästan började räknas till husets folk, då de varit på Bragehall i närmare tre veckor.
Unge grefven, som så länge varit färdig med sitt frieri, hade dock ännu ingenting sagt. Han var som en snäll skolgosse, hvilken höfligt väntade med att räcka upp handen och förkunna sitt vetande, till dess man vädjade till honom.
Farmor Eiden var alldeles på det klara med de unga. Han var inte kär alls, tyckte bara, att en rik och vacker brud var ett himmelskt manna; hon var kär i kärleken, och tänkte med sin barnsliga oerfarenhet, att den såg ut som Haqvin. Man kunde när som helst skrida till verket, men det vore mera passande att vänta till julen, och lämpligare att Gunvor fore hem på en tid först, och att Haqvin där skriftligen meddelade henne sitt hjärtas önskningar, så sluppe barnet ifrån den scen med knäfall och bedyranden, hvilken farmor hårdt kallade »falskt alarm» i förevarande fall. Hon skulle skicka hem flickan med Karna och prästfrun, som just skulle till staden. I det tysta, lugna hemmet kunde hon sy in i julklappsmönstren alla sina drömmar och dessutom vara trygg för att farmor vakade öfver hennes framtid.
Fru Eiden kunde inte själf lämna Bragehall, inte knappa af på den sena lycka hon ernått efter femtio års försakelse. Hennes själ, som ännu var ung och kraftig nog att ingjuta lifvets eldande pulsslag i ett halft utslocknadt sinne, måste ändtligen taga ut sin rätt i minuter och timmar, såsom hon åtrått att få göra det i månader och år. För öfrigt var farmor Eiden praktisk och energisk. Hon lämnade ej ett arbete halfgjordt, och först när sondottern blifvit härskarinna på Bragehall, kunde hon möjligen unna sig någon ro.
Alltså fick Gunvor resa en dag i medio af november. Hon hade gråtit, som det barn hon var, öfver att nödgas lämna sitt drömslott med torn och tinnar, men farmor tröstade henne lätt med utsikten, att, när hon vid jultiden återvände, var det som grefve Haqvins fästmö.
— Men han har ingenting sagt, farmor, snyftade Gunvor.
— Han skall tala, barn, men först med mig. Arbeta nu flitigt på dina vackra julgåfvor och låt ingen af dem du möjligen kommer i beröring med ana något om den förestående förlofningen, inte ens mamsell Beat-Sofi. Hör du det, Gunvor!
— Jag skall försöka, farmor.
— Du skall vilja det, Gunvor; det är med vår vilja vi behärska både oss själfva och — vårt öde. Än så länge kan du lägga din vilja i mina händer och handla efter mina råd, ty du är ett litet godt barn, men när jag går bort en dag, skall du minnas mina ord och härda dig i dem. Gud bevare dig för att bli ett rö, min flicka. En kvinna får förefalla som en vidja, men hon skall vara en stålfjäder, spänstig och stark.