Fru Eiden kysste sondotterns hvita panna, hvilken ännu ej märkts af ett enda grubblets tecken, och hon såg med sin klara, fasta blick in i de mörka flickögonen, hvilkas djup hon likväl ej kunde loda. Det hade hon heller aldrig förmått med svärdotterns; det där längtande, undrande uttrycket i dem var som en saga på ett språk hon ej kände.
Gunvor reste, följd till stationen af grefve Haqvin, som till afsked ridderligt kysste hennes hand och hviskade:
— Välkommen åter!
Det sista hon såg i novemberdimman, som insvepte den lilla stationen på slätten i sitt gråa töcken, var hans mekaniskt viftande hvita näsduk. I rytmisk takt gled den upp och ned — upp och ned, och slutligen vände Gunvor sig bort, trött att blicka mot denna monotona lilla signalflagga, glad att tåget ilade ut på spåret mot trakter, där luften var mindre tung och tät.
Glad! Ja, det föreföll henne själf otroligt, men hon var verkligen riktigt trallande glad, ännu när hon kom in i den hemtrefliga våningen i staden, där mamsell Beat-Sofi, fru Eidens husförestyre, tog emot henne med en bullrande, hjärtlig välkomsthälsning, med brasor i alla rum, ljus tända i kronor och lampor, en lukullisk supé och friska blommor på bordet.
De första dagarna gick Gunvor omkring och njöt af att vara den enda bestämmande i det stora huset. Hon tog emot en del visiter och gaf en liten bjudning för sina flickbekanta, men det var just inte roligt. Hon hade ingen förtrogen ibland de ytterst väluppfostrade unga damer farmor Eiden valt till hennes umgänge, och råkade hon släppa ut något af sina hemligaste tankars hugskott bland dem, stirrade de på henne med förfäradt uppspärrade rundetornsögon, som om de plötsligt fått en främmande fågel in i sitt lag, en, som de inte läst det minsta om i sin zoologi.
Bäst trifdes Gunvor med mamsell Beat-Sofi. Inte för att hon var så synnerligen förstående, men det kunde man ej begära; hon var lustig och ärlig, inte uppstyltad och liksom inpackad i konvenans, och så hade hon en alldeles särskild dragningskraft, som Gunvor först nu, under farmors bortovaro, kommit underfund med: hon kunde spå. Beat-Sofis mor hade varit riktig zigenerska, och fast det i det yttre knappt fanns ett spår af detta folks särtycke hos den gamla trotjänarinnan, måtte hon dock fått litet af dess trolldomsblod i ådrorna, ty hon kunde, som sagdt, fuska ej så illa i sibylleyrket.
När nu stormen obarmhärtigt ref upp snön från Hamngatans stenläggning och kastade den i våta klumpar mot de höga fönstren, och när vintermörkret blef till becksvärta inne i de tysta rummen, skyndade Gunvor gärna genom hela filen af gemak, följd af de många klockornas knäpp från tröskel till tröskel, och hamnade slutligen i mamsell Beat-Sofis kammare, där hon kröp så långt upp i soffhörnet hon kunde komma, som skulle det skyddat henne för storm och vintermörker.
Här var alltid varmt och godt och vänligt. Från köket hördes ett muntert skrammel med spisringar och slamrande med kastruller, eller ett torr-roligt infall af gårdskarlen, belönadt med pigornas högljudda skrattsalfvor.
Dörren till vänster förde genom en lång gång in till handkammaren. Där var mamsell Beat-Sofis allra heligaste. Där hade hon ställt upp och tagit ned syltburkarnas prydliga rader i trettio år, vägt upp kryddor till baken, lagt upp smör och småbröd, där var hon suverän, och det var endast Gunvor, som oantastadt vågade sig in på detta område. Jo, fru Eiden, förstås, henne trotsade ingen.