Mamsell Beat-Sofis rum var en gammaldags jungfrubur med pärlfärgade möbler, ordentligt linjerande väggarna, ljusa tapeter med omöjliga kornblåa ornament, hvita, knutna gardiner, en ljusbetsad björkbyrå med virkad stjärnduk på och belamrad med vaser, byster, eau-de-cologneflaskor och skrin.
Det var här Gunvor trifdes så väl i den hårdt stoppade soffan med sitt rödrandiga öfverdrag. På bordet framför henne stod vanligen något namnam att knapra på i skymningen. Sedan, när lampan tändes, skulle mamsell Beat-Sofi spå. Den gamla var en mycket villig sibylla, ty hon var ytterst nyfiken på hvad hennes Gunvor upplefvat där borta på det präktiga Bragehall. Karna och hon hade haft långa konferenser, och att »det var något i görningen», det voro de öfvertygade om. Karna hade dessutom till mamsell Beat-Sofis uppbyggelse späckat sin berättelse med de spökhistorier hon i riklig mängd fått höra af tjänstfolket, och det var ej utan, att de satte fart i de där dropparna zigenarblod mamsell Beat-Sofis mamma låtit sin dotter ärfva; oroliga, heta, fantasifödande blodsdroppar, som aldrig ville riktigt låta späda ut sig.
Hvarken Gunvor eller mamsell Beat-Sofi hade satt sig in i hvad farmor Eiden skulle sagt om dessa små seanser; de tänkte inte längre än att det var ett oskyldigt nöje.
Nu satt Gunvor alldeles tyst, och de vackra, drömmande ögonen följde med ett egendomligt intresse brasans flammande eld.
— Hvad tänker min lilla flicka på? undrade Beat-Sofi.
— På lifvet.
— Det var fasligt djupsinnigt. Jag tänker på min kaffepanna, jag, om det skall vara för bittida att sätta på den än.
Gunvor satt tyst en stund, men plötsligt lystes det älskliga ansiktet upp af en ny tanke. Hon såg med tindrande ögon på Beat-Sofi och frågade en smula skyggt:
— Har inte Beat-Sofi haft någon sådan där ungdomssaga? Å, bestämdt! Tala om!
Hon smekte öfvertalande mamsell Beat-Sofis tjocka armar och smög sin smala, mjuka hand mellan hushållerskans sträfva, förkylda fingrar.