— En ungdomssaga — jo, kors; det fanns väl en tid, då jag tänkte på tocket. »Litet ska en väl ha med, sa’ den, som tugga’ åt katten.» Men det var ute på herrgården, det, där jag var husmamsell, innan jag kom hit. Men sådant får väl Gunvor vara med om mycket finare och bättre; det här var bara inspektorerna.
Gunvor såg häpen ut.
— Tyckte du om — om allihop.
Mamsell Beat-Sofi log belåtet.
— Den ene först och den andre se’n, förstås. När de kommo till gården och ingen kände, ställde de sig väl med mig, för jag lagade god mat åt dem, och — och hvar jul gaf mig herrskapet litet till bosättningen. Jag sparade och gömde och satte in af min lön, men bäst det var, kom den förste och ville flytta; han hade fått plats i hemtrakten. Jag grät en vers, och så var den sorgen öfver. — — Den andre for, därför att han fått ett eget arrende.
— Var det slut sedan? frågade Gunvor besviken.
— Nej, det var allt en till. Då hade jag just vant mig af med att drömma, men det gick snart efter gamla trallen igen. Besparingarna sattes ordentligt in i blåa boken, och vi — hm, hm — han och jag traskade omkring kontorsbyggnaden, som just skulle byggas till — men se, det var inte, som jag inbillade mig, Beat-Sofi, som skulle bli inspektorska, utan en annan. Mor min sa’: Du skulle åtminstone ha ett kristet namn, din tattarunge, så folk begriper, att du inte vill stryka landsvägarna omkring utan kan sätta fötterna stadigt under eget bord. Jo, pytt, ha de begripit. I alla fall har jag fått pröfva på ekluten.
— Var det alltsammans?
— Ja-a. Det har fallit mycket snö sedan dess — och nu är jag glad för att jag ändå haft inspektorerna.
— Glad?