Fagra ord! Kärleksord! Farmor visste, hvad de voro; henne bedrogo de ej med sin vackra mask. Hon läste dem från afvigsidan och där hade de skogsråets hålighet. Många af lifvets grymmaste dödsdomar hade afkunnats med ljugande, varma fraser. Och säkert hade Eric Gyldenlo bjudit mer än en med sig i sin »bräckliga båt» och sedan kastat den lättrogna öfver bord. Det var ju en slags heder i detta att ingenting lofva annat än för stunden, att erkänna, att han hvarken hade flagga eller roder, men en godtköpsheder var det. Den man, som ej ville ett mål, kunde aldrig vara värd en kvinnas kärlek. Man kunde i ungdomsåren drömma aldrig så mycket om hafvets oändliga vidder, så sökte man dock förr eller senare hamn.
Hundarna skällde gladt välkomnande ute på gårdsplanen.
— Så, nu kom han! — Fru Eiden fattade med båda händerna hårdt om bordsskifvan; hela gestalten fick en prägel af att hon nu spände bågen till det yttersta, och hon darrade af ångest för att strängen skulle brista.
Det dröjde litet, innan Eric kom in, men då var han den oklanderligt elegante världsmannen, och med spänstiga steg gick han emot sin gäst. Djupt bugande kysste han hennes hand.
— Hvad förskaffar mig äran af själfva farmor Eidens besök? frågade han artigt. Det är väl ingen sjuk på Bragehall, tillade han hastigt, i det han kastade en snabb, orolig blick på den gamla fruns bleka, strama ansikte.
Hon skakade på hufvudet och strök med en rörelse, hon ofta begagnade, öfver sina hvita lockar.
— Vill ni inte vara god och taga plats, fru Eiden. Här finnes inte en enda vrå i mitt fattiga torp, som passar för er, det vet jag nog, men Nilla har haft förstånd att be er stiga in i det hyggligaste rummet, och därmed ha både hon och jag fredat våra samveten.
Farmor svarade ingenting. Hon satte sig endast ånyo tillrätta i karmstolen.
Eric ställde sig en sekund vid skrifbordet. Hans blick föll ofrivilligt först på brefven och sedan på poemet. De förra lät han ligga, trots han förstod, att farmor Eiden också låtit dem undergå granskning, men dikten skrynklade han till en hård boll och kastade den sedan i papperskorgen. Någon hade sett på den med onda ögon, då hade det smugit sorg in i den. Bort därför! Sådana smittämnen fick ej hans visa föra vidare.
— Vill ni inte komma och sätta er, grefve Gyldenlo?