— Jo, fru Eiden, nu är jag till er tjänst. — Han vred om skrifstolen och satte sig så, att hon kunde se hans ansikte i klar belysning. Hon lät också dessa fina, genom generationer utmejslade drag vederfaras rättvisa. Det fanns ingenting fult eller disharmoniskt i dessa linjer, men ändå motsade de hvarandra. Ögonen drömde svårmodigt under en allvarlig tänkarpanna, hakans form var vek och munnen än vankelmodig, än spotsk och än åter god och varmt leende. Håret hade denna mörka, mjuka glans, hvilken lockar hvita kvinnohänder att glida öfver det från pannan mot nacken. Farmor såg äfven på hans gestalt, smidigt mager med breda, viljestarka skuldror, och hon frågade sig, hvad ödet menade, när det exponerade en dylik människa och kallade den till att endast bli en hand full stoft redan i lifvet, ett odugligt embryo.
— Grefve Gyldenlo, sade hon dämpadt, jag går rakt på saken. Ni har för öfrigt nog redan förstått, att mitt besök här föranledes af ert förhållande till min sondotter, er väns hustru.
— Haqvin torde knappt kunna kallas min vän i djupare mening, och den man, som ej själf tar vara på sina intressen, får finna sig i att — inkräktare — om ni så vill — göra det.
— Anser ni det hederligt att smyga sig till en ung kvinnas kärlek och stjäla fred och lycka från hennes hem?
— Har lyckan någonsin gästat Bragehall annat än på en kort visit?
— Ja, den lycka de flesta få nöjas med. Och tror ni, att Gunvor blir lyckligare, om hon sviker sina själfåtagna plikter? Hvad kan ni bjuda henne?
— Bjuda henne! upprepade han och det flammade till i de eljest något skygga ögonen. Hvarför skall den ena människan bjuda den andra något, när de känna, att de måste gå samma väg? Jag har ingenting att vinna henne med, fru Eiden. Jag kunde säga er, att jag har min kärlek, men det skulle ni skratta åt och jag själf — skulle kanske gråta öfver att räcka fram en så fattig gåfva.
— Ja, från er är den fattig, afbröt farmor, ni har slitit ut den.
Han log öfverlägset.
— Nej, fru Eiden, den slites aldrig ut. Det är den helgdräkt människan fått att kläda på sig, när söckendagarna bli för många. Men jag kallar den en fattig gåfva, därför att den begär att bli återgäldad. Han lade armen på bordet och stödde hufvudet emot den. Utan hätskhet eller häftighet återtog han: Ni talade några stora ord om kränkt heder och stulen fred, fru Eiden. Jag kände så väl igen den frasen. Den är ju ofta den lösen, hvarmed striden om känslans rätt öppnas. Men jag kan tyvärr inte åstadkomma någon förolämpad stolthet eller ädel harm; jag är till och med oförmögen att inse, hvilka betingelser Haqvin har att uppträda som min motståndare. Kan ni visa mig dem?