— Han är hennes man, hennes barns far.
— Ja, det torde vara onekligt, liksom att prästen förklarat dem vara ett, men, fru Eiden, se nu på dem, som de två individer de äro. Ha de någonsin hört samman? Har Hillevi någonsin känt, att hennes far var annat än en snäll, litet trög lekkamrat, och slutligen Haqvin själf! Är det kärlekens lycka han bjuder sin unga hustru? Nej, Bragehall var ett väldigt maskstunget och ihåligt träd, redan innan jag kom. Att jag hittade fågel Fenix därinne i mörkret och skyndade mig att föra den ut i ljuset, är det detta ni förebrår mig?
— Lek inte med allvaret, grefve Gyldenlo! Jag förebrår er allt, ty ni vet, att ni inte hör till de män, som kunna ge en kvinna hem och härd. Invänd inte, att Gunvor är rik och kan betala alla edra skulder, det är inte det, jag menar. Ni står ju själf utan hållpunkt, och först och främst måste en kvinna kunna trygga sig till den hon älskar, om kärleken skall ha bestånd. Kan ni ge trygghet?
— Inte till den grad som Haqvin Brage, svarade han ironiskt, men tillade strax därpå i en nästan sorglös ton: Trygghet finnes inte i världen; själfva klippan rämnar. Det är inte heller trygghet Gunvor söker hos mig, det är förståelse för det sjudande unga och varma, som fyller hennes håg. Det är lifvets brusande lust och lek hon vill ha; det är sin stormande längtan hon vill känna stillad i min famn. Ser ni, fru Eiden, sådana kvinnor som Gunvor kunna ge tusen kalla kyssar och tro, att detta var allt, hvad de förmådde, men möta de så den ende, som kan lära dem, att en kyss gömmer hela lifvets fullhet, då gå de till döden, om det gäller, för den, som gaf dem kärlekens djupaste hemlighet.
— Ni är säker, alldeles för säker på Gunvors otrohet, grefve Gyldenlo.
— Nej, på hennes trohet.
— Jag kallar det otrohet, ty jag ser det ej i falsk belysning, och jag har kommit hit för att be er se det — ej med mina ögon — men så som det är. Aldrig kan någon lycka byggas på en så skef grundval, som den ni uppställer. Ni störtar Bragehalls bestånd, utarmar en så godt som värnlös man, stöter ut ett litet barn i världen och ger Gunvor till godt pris för onda tungor. Betänk allt detta, grefve Gyldenlo! Drag er tillbaka, gör oss inte alla olyckliga för en — en nycks skull. Döm inte Bragehall och Haqvin Brage till säker undergång!
Hon bad med darrande röst, och ögonen stodo fulla af tårar. Eric såg, hur kallsvetten i stora droppar rann nedför den fårade pannan, och hur händerna skälfvande knötos, för att ej deras nervösa rörelser skulle märkas alltför tydligt. Hon satt där så hopkrumpen, så nedbruten och förtviflad, att han endast kände ett: hon var en kvinna, som bad, och han måste trösta.
Sekunden därefter låg han på knä framför farmor Eiden och gömde sitt upprörda ansikte i hennes knä. Plötsligt såg han upp, hvarje muskel var i strid inom honom, och hjärtat slog vildt.
— Jag älskar Gunvor, sade han sakta, tonlöst, så vackert och rent har jag inte älskat, sedan jag var barn och kysste blommorna.