Farmor öppnade sina händer. Hon lade den ena på hans hufvud och böjde det ned igen.
— Bröt ni också blommorna.
— Nej, inte då.
Farmors hand smekte hans hår. Hon visste det knappt själf; handen gled och gled öfver de mjuka vågorna, det var, som hon stillat en storm.
— Har ni aldrig drömt om att utföra en stor och god handling? frågade hon. Bara en enda, som kunde bli som en mjuk hufvudkudde för er en gång, när ni var trött och behöfde hvila.
— Jo, jag har drömt ... och vaknat igen, men aldrig blef den drömmen verklighet.
— Öfvervinn er själf. Tag inte Haqvin Brages hustru! Hon skulle gå i döden för sin kärleks skull tror ni. Månne den ej också kunde lära henne att lefva? Det är ofta svårare. Grefve Gyldenlo, jag kom hit i hat och bitterhet, men ni har afväpnat mig — hvarigenom? Jag vet det inte, bara att jag nu kan be er som en ödmjuk, gammal kvinna ber det unga och starka, hon ej rår med att lyfta, gå ur vägen. Ni är i denna stund triumfator och kan krossa mycket under er triumfvagn, men jag ser nu, att ni är sådan, att ni skall höra som ett verop från hvarje spillra. Därför kan jag be: stanna! hejda den krossande färden, innan det är för sent.
— Och Gunvor?
Farmor ryckte till. Det stack inom henne af ett samvetsagg, hon ej kunde döfva. Var det verkligen så, att hon ånyo måste offra den unga för det, som gått, för den kärlek, hvilken aldrig slöt, som var starkare än graf och död och förgängelse.
— Gunvor, sade hon osäkert, hon har sitt barn.