— Är det nog?
— Det är mycket.
— Men om kärleken är hennes allt?
— En otillåten känsla måste kufvas. Å, ni inser det ju själf! — Hennes tonfall blef ånyo skärande af kvalfull smärta. — Gunvor har mark under fötterna, hvarför skulle hon gå ut på gungfly? Om marken än är hård, så är den dock fast. Säg mig, tror ni på er egen styrka? Är ni inte rädd för att vackla? Och hvad skall då bli Gunvors öde? Kom ihåg, Haqvin Brage sviker henne aldrig.
Eric såg nästan förvånad på farmor, när hon så stolt uttalade dessa ord, och ett egendomligt leende lade sig om hans mun. Haqvin Brage, en halfidiot! Hvem frågade efter hans gunst? Minst af alla hans härliga Gunvor. Men ändå, farmor hade rätt, Eric ängslades för de lifslångt bindande banden, för den solidt tilltrampade grund, samhället fordrade. Han hade aldrig pinat in sig i några former, tålde ej tvångströja och hade inte tänkt på, att med Gunvors ägande kom ansvar och skyldigheter öfver honom som en all glädje och frihet begrafvande glaciär. Han fick ett slags fruktan för denna hotande jordbäfning, som människofördomar behagade ställa till för att underminera äkta, ursprunglig lycka, och han frågade plötsligt: — Hvad begär ni af mig, fru Eiden?
— Ett afskedsbref till Gunvor och att ni reser härifrån.
— I landsflykt? Ja, men hvart?
— Välj själf.
Reslusten grep honom och tände eld i hans blod. Han såg för sig alla de länder, hans fantasi så ofta genomfarit, söderns varma, rika länder med strålande solglans och njutningar utan tal. Ack, han var ju född med konstnärskynnets nomadlängtan, och dess glöd kunde intet dämpa och ändå — hvad menade hon, den gamla, kloka frun med sitt »välj själf!» Visste hon ej, att fattigdomen var en black om foten? Han kunde draga ut i skog och mark milsvidt bort, men inte öfver hafvet.
Han skrattade kort.