— Ja, valet, fru Eiden, sörjer min tomma plånbok för. Den säger: »Gå du! Man kan vara biltog också i eget land!»
Han hade sprungit upp och stod nu och ordnade papperen på skrifbordet med febril onödig brådska.
Farmor reste sig också. Hon kom fram till honom:
— Om ni ville tillåta mig, sade hon lågt, några tusen kronor; det är ju en småsak ...
Han sträckte afvärjande ut handen, och hon såg, hur han blef flammande röd; det låg blygsel öfver att hon kunnat göra ett sådant erbjudande i hans tonfall, när han svarade:
— Jag tar inte mutor för min kärlek. Ni borde inte trott mig vara så lågsinnad, fru Eiden!
— Förlåt mig! Jag är af köpmanssläkt, och ser detta från en annan synpunkt än ni. — Efter en paus tillade hon: — Men brefvet, det skrifver ni ju redan i afton. Ni kan med lugnt samvete säga er, att det sker för Gunvors bästa.
— Jag skall skrifva det, och i morgon far jag. Jag säljer Lögenäs åt den förstbjudande. Trollet komma de ändå inte åt, tillade han med ett svagt leende, det sitter vid Lögens strand och undrar öfver de små människorna, som det undrat nu i sekler. Det trollet är stort och mäktigt, därför att det är ensamt, kanske också jag kan gå och bli stortroll nu.
Farmor hörde det halft vemodiga, halft hånfulla i hans klangfulla stämma, men hon hade intet svar; hennes tankar vandrade redan bort ifrån honom, och hon drog en djup suck; det var, som hon befriats från en tung börda.
— Jag litar på ert löfte, grefve Gyldenlo, sade hon allvarligt. Lycka till och tack för hvad ni gjort i dag! Farväl, kanske ses vi inte mera. Nu har jag rätt att få ro. Mitt dagsarbete är afslutadt. Gunvor stannar på Bragehall.