— Är fru Eiden viss om det?
— Ja, ni var den ende, som kunde förmå henne att glömma sina plikter — och nu går ni.
— Ja, fru Eiden.
Hon lämnade rummet med långsamma steg, men hållningen var rakare än nyss. Hon var väl lika trött, men det hvilade ett tryggt lugn öfver hela hennes väsen.
Eric hjälpte henne upp i vagnen. Hon nickade vänligt åt honom till afsked.
När de kommit ut på landsvägen, ropade farmor Eiden uppåt kuskbocken:
— Kör vägen förbi kyrkvaktarn, Bengtsson. Gå in där och få nyckeln till grafkoret; jag vill gå dit ned.
Det hände ej så sällan, att gamla fru Eiden besökte det Brageska grafkoret, och hon ville då alltid vara ensam. Bengtsson satt därför lugnt på en bänk utanför kyrkogårdsmuren och pratade med kyrkvaktarn, medan han väntade på att få bestiga kuskbocken igen.
Farmor hade satt nyckeln i det gnisslande låset och gått de få nötta, slippriga trappstegen ned i dunklet. En unken, fuktig källarluft slog emot henne, men hon märkte det ej. Hela hennes uppmärksamhet var riktad på den silfverbeslagna ekkista, hvilken gömde den sist aflidne grefve Haqvin Brages stoft. Här stodo dubbla rader af små och stora kistor och på alla plåtar lästes långa titlar och detsamma stolta namnet Brage.
Farmor såg sig ej omkring, rakt fram till den älskade gick hon, och hennes gamla, darrande knän sjönko mödosamt ned mot det hårda, gropiga golfvet. Det hvita hufvudet lutade hon mot kistans lock, som hade det varit en mjuk kudde, och hennes skälfvande läppar rörde sig sakta till afbrutna meningar.