— Nu, Haqvin — kan jag inte mera — låt mig hvila ut hos dig, hela mitt långa, tunga lif har — jag lefvat för dig. — Jag har aldrig — brutit det löfte — jag gaf mig själf — allt för den jag älskar — intet offer fick vara för stort — ingen väg för oländig. — Mina fötter ha i dag tagit — de tyngsta stegen — Haqvin! Du käre — om jag gjort orätt, om ... Minnes du — hvad jag sade om — ädelt vildt — ibland tycker jag, att det varit hetsjakt — Gunvor, min — egen lilla Gunvor, var bytet.

Hon våndades som i fysiska plågor och lade handen mot hjärtat. Å, Haqvin — om jag misstager mig! — Då får jag aldrig — aldrig frid — vedergällningens lag är öfver oss alla — men du älskade, älskade — rösten svek henne plötsligt, det blef mörkt för hennes ögon och händerna famlade efter stöd; efter en stund mumlade hon ohörbart: det måste så vara, du kräfde det — du — och — kärleken.

Hon slog i detsamma hufvudet hårdt mot kistan och föll framåt. Så låg hon orörlig.

När Bengtsson väntat en timme, blef han orolig. Kyrkvaktaren och han kommo öfverens om, att farmor Eiden kunde förkyla sig därnere i fukten. De måste försöka få henne upp. Bengtsson gick till dörren och gnisslade försiktigt med den för att varsko den gamla. Men det hjälpte inte. Han gick då ned. Kunde hon ha somnat? Tätt invid trappan stannade han och ropade strax därpå:

— Hansson, Hansson, kom!

— Hvad är det? — Kyrkvaktaren kom stöflande.

— Gamla frun har visst svimmat, sade Bengtsson ängsligt. Hjälp mig att bära upp henne, så få vi försöka gnida hennes tinningar.

De buro varligt upp den stela kroppen och lade den i vagnen, men deras ansträngningar att återkalla farmor Eiden till lif voro förgäfves. Hon sof, den gamla, sof utan lifvets feberdrömmar. Det var den stora, stilla sömnen, som ändtligen kommit till henne. Farmor hade gjort sin sista färd, och det var blott det döda stoftet, som återfördes till Bragehall, följdt af mångas blickar.

I byn såg man på hvarandra och sade halfhögt: »Hur skall det nu bli på slottet? Hvem skall hålla det hela tillsammans? Farmor Eiden var alltid på sin post.»

ELFTE KAPITLET.
Alla trådar brista.