Ett bref till grefvinnan! — Kammarjungfrun hade vågat sig in i grefvinnans rum utan att knacka, ty hon förstod, att hennes matmor ändå inte skulle hört henne i den sinnesstämning, hvari hon nu befann sig. Hon hade ett besynnerligt, förstenadt lugn öfver sig. Man kunde inte ens veta, om farmoderns död gripit henne, ty fast hon i timtal stått lutad öfver liket, hade ingen sett henne gråta. Det var Haqvin, som nu ändtligen förmått henne att försöka hvila. Det var rätt sent på kvällen, och han själf såg så sömnig ut, som om han inte kunde hålla upp ögonen.
Gunvor stod vid fönstret, på samma plats, där hon stått en gång förr i dag, när farmor åkte bort. Hon vände sig ej om, när den unga tjänstflickan kom in, sträckte endast mekaniskt ut handen efter brefvet. Hvem skref till henne här på trakten? Posten kom aldrig denna tid.
— Det var ett bud från Lögenäs här med det, sade kammarjungfrun. Ehuru hon ej blef tillfrågad, tyckte hon sig böra säga det.
— Från Lögenäs! — Gunvors stela uttryck försvann och hvarje linje i det fina, bleka ansiktet tycktes skälfva af fruktan. — Skulle det vara svar? frågade hon.
— Nej, grefvinnan, det hörde jag särskildt efter.
— Jaså — intet svar! — Hon suckade så tungt och förtvifladt, att lilla Mari blef helt ängslig till mods. Men hon visste ju nog, att olyckan nu skulle komma öfver Bragehall, det var flere, som sett de fyra hufvudlösa barnen dansa på Korskullen, just som månen gått upp vid senaste nytändningen, och nog visste man, hvad det betydde. Stackars unga grefvinnan! Hon hade inte för roliga dagar. Mari hade hört, hur grefven lefde ibland, när han fått ett glas för mycket, och hon tänkte med en rysning, att det väl inte kunde vara stort värre att råka ut för en arg, het tjur.
— Om — om det i alla fall skall vara svar, kan jag nog springa genvägen genom skogen till Lögenäs med det, sade hon, och hennes runda, ljusa ansikte sken af tjänstaktighet.
— Tack, lilla Mari! — Gunvor nickade vänligt. — Jag skall ringa på dig då.
Mari neg och gick. Det var väl, tänkte hon, att inte Korskullen låg åt det hållet, för hur mycket hon höll af sin matmor, aldrig i lifvet skulle hon vågat gå förbi den, sedan månen gått upp.
Gunvor behöfde inte tända ljus för att läsa sitt bref. Sommaraftonens klara dager var tillräcklig. Hon kände också väl dessa underligt kantiga, osäkra bokstäfver, hvilka hållningslöst fyllde papperet. De kunde ej hänföras till någon stil, utan talade sitt eget individuella, starkt expressiva språk. Än slängde de sig trött ned i några bisarra krokar, än reste de sig stolt, och än böjde de sig mjukt. Hvarje ord hade lif och färg. Hon hade lärt sig hålla af dem i all sin oregelbundenhet, när de kommit till henne i små, smeksamma biljetter, bringande bud eller hälsning från Eric. Denna gång bildade de ett helt bref. Hon sjönk ner på en stol, utmattad, rädd att möta ödet. Det hjälpte ej, att hon intalade sig mod, sade sig, att han kanske endast velat sända henne några tröstande ord öfver den förlust, som han möjligen redan visste drabbat henne. Nej, nej, då hade han kommit själf — det var en annans röst, som skulle tala till henne från denna skrifvelse. Å, den rösten, den var så stark och viljemodig, att ej ens döden förstummade den! Farmor hade varit vid Lögenäs i dag. Farmor hade velat skilja Eric och henne, och aldrig än hade farmors vilja lidit nederlag. Den ropade till hennes sondotter ännu i denna stund: »Böj dig under det oundvikliga, barn. Fac et nihil spera.» Hon bröt förseglingen, men hennes blick skymdes plötsligt af tårar. I denna stund tänkte hon ej på Eric. Hon sörjde öfver att ej kunna sörja, öfver att farmor ej gifvit henne den lyckan ens att äga ett mildt och ljust minne. Hur innerligt, feberaktigt hade hon ej bedt denna ändlöst långa eftermiddag, bedt, att hon skulle få begråta farmor i ömhet och saknad, att något skulle inträffa, som förmådde smälta ned den bitterhet, hon hyste mot den döda. Att vilja älska och tvingas att hysa agg, gafs det väl något grymmare? Tårarna stelnade i hennes ögonvrår; hennes hvita ansikte förvreds i konvulsivisk smärta. Hon vecklade upp brefvet och läste: