»Gunvor!
Det myllrar i världen af ord, som borde varit outsagda; sådana ord ha väl också fallit emellan dig och mig, och ändå — ångra dem kan jag ej. De ha gjort mig så lycklig. Att de hädanefter skola få tiga inom mig i längtan och saknad, är det största offer jag kan ge, ty tusen gånger hellre läte jag dem storma ut, starka och lidelsefulla som de äro; drömmens vilda fåglar.
Mitt löfte är emellertid gifvet. Jag har lofvat tystnad och mer än det; jag har också lofvat att säga dig farväl för lång tid — troligen var det menadt för alltid.
En, som är klok och stark och som vetat att leda min vilja, har i dag sagt mig, att det vore bäst för dig, om jag afstod från ditt ägande. Bäst för dig! Det ljöd så underligt i mina öron, som ännu gömde ekot af dina kärleksord, de varma, längtande, de, som om och omigen smekte hela mitt väsen, när du lät mig sluta dig i min famn. Du älskade! Den rösten, som talade om klokskap och glömska, var så olik din, som natten är olik dagen, men är det inte så, att natten föder skepticismen inom oss, misstrons och tviflets onda andar? Och — Gunvor! — min hjärna gaf den hårda stämman rätt: Det är bäst för dig att icke draga ut på de mörka ödesdjupen med en sådan som mig. Mitt hjärta tänkte annorlunda, men hjärtats tankar äro rosendoft och morgondagg, intet att räkna med ute i lifvet.
Och därför farväl! Jag reser bort; hvart kosan bär, vet jag ej, blott att Lögenäs blir öde, och att det måste dröja länge, innan jag återser Bragehall — och dig.
Det finnes ju många vägar för ensamma stigmän; jag hittar väl också en, det bekymrar mig föga. Tänk ej heller du på den, som gick med ångest och bäfvan! Låt hågkomsten lysa som dalande sol öfver sommardagens lek, och döm ej, hvarken mig, som icke har bättre afskedsord, eller den, som var kraftigare än vi båda. Tack för hvarje lyckostund du skänkte! En gång skall kanske också du kalla dessa timmar stulna och ömka dig öfver din svaghet. För mig förbli de än som minne glädjens purprade rosor, och sargade också taggarna än värre, aldrig skall jag ångra hvart lysande rosenfång jag tagit i famn. Lef väl! Fred önskar dig den fredlöse
Eric Gyldenlo.»
Gunvor hade, allt ifrån det ställe i brefvet, där han talat om sin förestående resa, endast behärskats af en tanke: det fick ej ske. Han skulle ej få tro, att hon var vek och svag och lät sig brytas af en annans vilja. Hon lade brådskande ihop det hvita arket; det hade ej gjort henne så ondt; det var ju inte han, som talat, han hade endast fört pennan.
Men hon skulle svara honom med sina egna ord, och de skulle hejda hans flykt; de skulle som glödande kyssar utplåna sorgen i hans sinne, binda honom som mjuka armar.
Hon tog pennan och satte dess spets mot papperet, men kastade den igen och sprang upp. Själf ville hon gå till honom, luta sitt heta, trötta hufvud mot hans bröst, höra honom hviska: »barnet mitt!» med denna stämma, hvilken var som en rik melodi, och hon ville blicka djupt in i hans ögon och fråga: »Kan du öfverge mig? Kan du gå, när jag ber dig stanna!»